Splittrad klassresa från Irak till Husby

Uppdaterad 2015-09-14 | Publicerad 2015-09-11

Regnet luktar inte här är en text som inte bestämt sig

Frilansjournalisten Duraid Al-Khamisi är född i Bagdad (1986) men bor sedan 1994 i Sverige. Foto: Sofia 
Runarsdotter

Journalisten Duraid Al-Khamisis debutbok är en poetisk hybrid av självbiografi och reportage. Ett familjeporträtt lyder underrubriken och det är många som samsas i familjen: mamma, pappa, bröder och längre bort den släkt som funnits i Irak. På närmare håll en gemenskap i Husby.

Regnet luktar inte här både börjar och slutar vid Östersjöns strand på Gotland. Det var här Duraid och hans familj gick i land 1994. Det var då flyktingar kom i för små båtar även i ”vårt hav”, alltså långt innan baltstaterna blev EU-medlemmar och EU:s gränser flyttades längre bort.

Det är en arg bok. Det regn som inte luktar är bara en liten bråkdel av saknadens miljoner droppar. Flyktingens hela dubbla identitet (svensk, irakier, svensk-irakier?) gestaltas genom de många små porträtten och anekdoterna.

Det är en uppväxtskildring som beskriver en arg ung mans resa mot något som liknar lugn, samtidigt som det är en dagsaktuell skildring av Husby, av kravallerna, den sociala snedfördelningen, förortens liv i kontrast till innerstadens. Klasshatet och revanschlusten.

Vad som beskrivs är familjens klassresa neråt, från överklasslivet i Bagdad till osynligheten och arbetslösheten i Husby. Att det är en erfarenhet som delas av många som invandrat till Sverige betonas, liksom att Sverige såklart inte är det härliga icke-rasistiska land som självbilden gör gällande.

Regnet luktar inte här är en bok som inte har bestämt sig för vad den ska vara. Fördelen med det är att det går att hitta passager att tycka om. Nackdelen att det inte går att få in så mycket inom två pärmar utan att göra avkall på något. Och här är det fördjupningen som saknas, ett steg till neråt och inåt, eller vilken riktning det nu skulle vara.

Eller ett språkligt steg, för nu blixtrar prosan ibland – som från klar himmel, faktiskt – av oväntade poetiska vändningar. Texten liksom påminner sig själv om vad den kunnat vara. Kanske skulle journalistprosan och poesin kunnat smälta samman, i stället för att stå i bredd.

Det går naturligtvis också att se den språkliga splittringen som en parallell till den mänskliga. Läst på det sättet blir Regnet luktar inte här en totalutsaga om livet i dubbla världar.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.