Arvet efter Malcolm X

Av: Åsa Linderborg

Publicerad:
Uppdaterad:

Storartad biografi ger perspektiv åt dagens identitetspolitiska debatt

1 av 4
Malcolm X ett år innan han blev mördad 1965.

Malcolm X berättade gärna att han var ljusare i skinnet än sina syskon och att hans pappa därför behandlade honom med lite större respekt.

Slutsats: Den vite mannens auktoritet är nedärvd och fördomarna finns överallt.

Vem har lärt dig att förakta dig själv? frågar han i ett klipp som ligger på Youtube. Vem har lärt dig att hata ditt skinn, strukturen på ditt hår, formen på din näsa och dina läppar?

Det är ett andlöst briljant tal som fångar credot i Malcolm X agitation: stoltheten att vara svart och den vite mannens skuld. Här kompromissade han aldrig, men i alla andra delar gjorde han en rejäl omprövning.

Den etablerade uppfattningen, sjösatt med memoarerna The Autobiography of Malcolm X – efter hans död manipulativt redigerade av Alex Haley – är att Malcolm X avradikaliserades och till slut kunde placeras i medborgarrörelsens mittfåra. Det är en liberal historieförfalskning, visar Manning Marable i sitt magnum opus Malcolm X, som i höst äntligen kommit på svenska.

Alex Haley intresserade sig mest för ungdomsåren, även de mytologiserade. Malcom X – född som Malcolm Little 1925 i Nebraska och uppvuxen i Boston – var inte en gangster av såna mått som han själv lät göra gällande, men ändå tillräckligt kriminell för att dömas till sex års fängelse. På kåken väcks hans bildningsintresse, samtidigt som hela hans familj engagerar sig i Nation of Islam (NOI).

Han gör samma sak och tar sig bokstaven X, som alla andra som vill markera sin självständighet; man bär inte längre ett slavnamn. Med sin energi och talförmåga avancerar han snabbt och blir 1954 ledare för moské nr 7 i Harlem, New York. NOI:s verkliga ledare bor i Chicago, heter Elaijah Muhammed och påstår sig vara Allahs sändebud.

NOI, djupt moralkonservativ, bygger sin rörelse kring idén om svart separatism och black capitalism. Den vite mannen är djävulen, USA måste delas upp enligt raslinjerna. Det går så långt, att de till och med förhandlar med Ku Kux Klan om landområde. Det här är bara en av många paradoxer: NOI var i grund och botten överens med idéerna bakom den rasistiska strukturen; vita och svarta ska inte leva ihop. Båda såg sin egen ras som högre stående.

En annan paradox: NOI var militant, rentav hatisk, i sin agitation mot den vita rasen, men passiviserade samtidigt sina medlemmar eftersom man vägrade syssla med politik. Sånt var bara den vite mannens bländverk. Det gjorde att NOI hade svårt att vinna gehör i ett Harlem som sjöd av fattigdom och aktivism. Här var den svarta arbetarklassen fackligt organiserad och kommunisterna som starkast. Medborgarrättsrörelsen samlade både vita och svarta, men NOI höll hårdnackat avstånd.

Den principen ledde helt vilse.

Medborgarrättsrörelsen och Martin Luther King, predikar Malcolm X, representerar den svarta småbourgeoisin – advokater, lärare, läkare, akademiker – som bara kämpar för representation för sin egen klass. De tar inte ansvar för ”ghettonegrerna”: ”En liten svart man som går i en skola i Mississippi kompenserar inte på något sätt för det faktum att en miljon svarta människor inte ens tillåts avsluta grundskolan i Mississippi.”

Delvis hade Malcolm X rätt. För att vinna acceptans hos liberalerna kompromissades de radikalaste kraven bort; den sociala frågan fick stå tillbaka. Samtidigt underskattade han medborgarrörelsens betydelse som en avgörande svart manifestation och reformgenerator.

Efter en resa i Mellanöstern kommer Malcolm X i kontakt med en annan islam än den hemsnickrade tolkning som Elaijah Muhammed predikat. Han lär sig att islam inte alls hatar, att islam är ”färgblint”, att ingen ras står över nån annan och att samarbete är dygd. Och ingen människa är Allahs sändebud på jorden.

Till slut blir Malcolm X för stor för Elaijah Muhammed, som dessutom avslöjats ha utnyttjat en rad kvinnliga medlemmar. De interna motsättningarna växer. Efter ett vanvettigt uttalande om mordet på John F Kennedy suspenderas Malcolm X och kastas slutgiltigt ut 1963. Innan dess har Elaijah Muhammeds garde försökt bränna ner hans hus.

Han bildar en egen moské och pilgrimsvandrar till Mekka. Han reser runt i ett dussintal afrikanska länder, tas emot av de presidenter och ledare som just har eller är i färd med att kasta av sig det koloniala oket.

Inspirerad både av Nassers panafrikanism och tredje världens marxistiska rörelser kommer han hem med ambitionen att skapa en bred politisk rörelse. Han tonar ner religionen och överger den separatism som lägger hela identiteten i rasen och därmed utesluter ”sanna revolutionärer”. Han närmar sig medborgarrättsrörelsen, men höjer blicken genom att prata klass.

Han kommer inte, för att återknyta till Alex Haley, till sans och vett i nån liberal mening. Tvärtom. Han blir revolutionär.

Och det är nu han blir farlig på riktigt.

Det här sker samtidigt som tusentals arbetare på Detroits bilfabriker, de flesta svarta, går i strejk. Malcolm X vill plötsligt samarbeta med alla vita som vill stödja den svarta saken. Han varnar för våldsamma uppror över hela landet, ”han frossar i apokalyptiskt våld”, skriver Marable, men vet inte på vilket ben han ska stå. Ena dan kallar han Martin Luther King för Onkel Tom, andra dan vill han att de ska jobba ihop. (De träffades bara en gång, oplanerat, och skakade tillkämpat hand.)

Malcolm X börjar äntligen koppla ihop rasismen med kapitalismen, men hinner inte finna sin ideologiska formel innan han mördas den 21 februari 1965 på ett möte i Harlem inför 400 åhörare, däribland hustru och barn. Märkligt nog lyckades den första salvan inte fälla honom.

Tre män dömdes för mordet men vilka som egentligen höll i vapnen är höljt i dunkel, på grund av den oheliga alliansen mellan NOI och polisen. Fyra timmar efter att liket burits ut höll man som planerat dans i lokalen. Ingen ville säkra brottsplatsen.

Malcolm X bygger på ett projekt som involverat ett tjugotal forskare. Den är detaljerad och skriven på lite knölig fackprosa – ingen skugga över Stefan Lindgrens översättning – vilket kan förklaras av att Manning Marable var döende under slutprocessen. Pulitzerpriset fick han postumt. Problem är också att den saknar en bredare beskrivning av den svarta klasskampen, den svarta vänstern och medborgarrättsrörelsens utveckling och splittring. Det är inte ointressant att även Martin Luther King radikaliserades, också han började tänka klass och närmade sig försiktigt socialistiskt tankegods innan han mördades tre år efter Malcolm X.

Det är omöjligt att inte läsa den här biografin i ljuset av vår tids identitetspolitiska strömning, även om det vore halsbrytande att göra en direkt översättning. Manning Marable är dock bestämd: Representationsfrågan är viktig, men positiv särbehandling är inte en metod avsedd för egendomsfördelning, full sysselsättning eller social jämlikhet. Den hotar inte kapitalismen.

Det går inte heller att läsa boken utan att tankarna vandrar till Ferguson, där åklagaren i natt bestämde att inte väcka åtal mot polisen som sköt Michael Brown.

Där är 70 procent av befolkningen svart, men polis och rättsväsende är vitt, så nog är representationsfrågan viktig. FBI och nationalgardet mönstrar redan 300 man på plats, för de är säkra på att det kommer smälla till. Ferguson visar vilken sprängkraft det finns i den rasfråga som långt ifrån löstes när presidenten blev svart. I USA har den afroamerikanska under- och arbetarklassen fått det sämre under åren med Obama. Det är resultatet när kapitalismen inte möts med organiserad klasskamp. Representationsfrågan är inte en lösning på allt. Åtminstone inte för alla.

Jag ska återkomma till frågan om identitetspolitiken snart i en annan artikel, men Malcolm X ger mycket att fundera på. Det som verkligen uppfordrar är just de intellektuella omprövningarna. Ärligheten, integriteten och självrespekten. Han gav röst åt dem som ingen röst hade, skriver Marable, han hade levt den fattige afroamerikanens liv, ”han förstod deras längtan”. Idiomet kom från den nonkonformativa bebopen – storbandsjazzens antites.

Innan du lämnar den här texten, gå in på Youtube och ge en av världens bästa talare tre minuter. Leta dig sen vidare till arvet – John Coltrane , Muhammad Ali, Nina Simone, Svarta pantrarna i OS 1968, Public Enemy  – och fundera över vad en Malcolm X hade kunnat bidra med i dag.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.