Boll som spelar roll

Publicerad 2016-06-10

Danska sportjournalisten Tonny Vorm hyllar Erik Nivas reportage om en förenande sport

Erik Niva (född 1978), fotbollsexpert på Aftonbladet, utsågs 2012 till Årets sportjournalist. Foto: Stefan Jerrevång

Kan fotbollen förändra världen? Efter att ha läst Erik Nivas artikelsamling Känner ni vibbarna? frestas man att svara ja. I varje fall har sportens spelare, tränare och supportrar lyckats med att förena Sverige, som tycks splittrat av sociala frustrationer, etniska spänningar och en massiv flyktingkris.

Bokens titel är hämtad från inledningsstrofen till den inofficiella hymnen för det svenska U 21-landslaget, som i Nivas ögon är ett bevis på att det nya, multietniska Sverige fungerar.

”Här finns utrymme för både Oscar Lewicki, Abbe Khalili, Alexander Milosevic, Oscar Hiljemark och John Guidetti. Mer än något annat är det här ett inkluderande lag, ett omklädningsrum som uppskattar det du bidrar med snarare än gnäller på det du saknar”, skriver Niva.

Han menar att denna spelarflock, som vann EM-guld 2015, ”är det hittills tydligaste exemplet på ett lag som lyckas förena fördelarna med både det gamla och det nya Sverige. Här finns fortfarande en lutheransk sorts arbetsmoral och pliktkänsla. Men här finns också en stark tidstypisk vilja att uttrycka sig själv och synas.”

”Känner ni vibbarna?” består av 32 kapitel med insiktsfulla analyser av sportens roll i samhället, skrivna i en pregnant språkdräkt som är rensad från sportjournalistikens sedvanliga floskler. Niva, Aftonbladets prisbelönte fotbollsskribent, hoppar enkelt över både resultat och taktiktavlor, men borrar i gengäld djupt i de mänskliga dramer som utspelar sig utanför planen.

Vi får bland annat följa med på Kosovos första landskamp, i Nigeria 2014, när tv-sändningar av matcherna var förbjudna på vissa ställen. Niva tar oss även med till Sierra Leone. Här kan landslaget The Leone Stars självklart inte stoppa ebolaepidemin, men inte desto mindre är landslagsspelaren Crespo Kamara från Örebro SK övertygad om att fotboll har en viktig roll att spela i det plågade landet:

”... det är vi som kanske kan ge en liten skärva av stolthet tillbaka till folket därhemma. Även om de inte får samlas för att se matchen på storbildsskärm så kommer alla titta i sina hem.”

Minst lika skarpa är Nivas reportage från Sverige, där ”fotbollsläktaren blir viktigare i takt med att annat tappar sin betydelse, för att den erbjuder en kollektiv upplevelse i en individualiserad tid och ett sammanhang då sådana är väldigt svåra att hitta”, som han utrycker det.

Två av bokens starkaste kapitel handlar om den moderna supporterkulturen. Supportrar utan hem berättar om AIK:aren Jonathan Abrahamson, för vilken Råsunda var Solnas hjärta. Hans farfar var bland åskådarna när AIK 1937 spelade sin första match där, och där Jonathan var Råsunda ”en naturlig del av sammanhanget, av närsamhället. Man kom hem från jobbet, man köpte mat, man gick på match”.

Men Jonathan Abrahamson valde bort hemmamatcherna när AIK började spela på nya Friends arena. ”Jag jobbar inom barnomsorgen här i Solna, och samtidigt som de smäller upp Friends för tre miljarder drar de in fem miljoner på vår verksamhet. Även om de kan säga att det är olika pengar är det klart att det på ett eller annat sätt kopplas samman för oss som bor och jobbar här”, säger Jonathan.

Annorlunda förhåller det sig med Malmö FF-supportern Showan Shatak, som i mars 2014 blev knivhuggen av tre nynazister. Länge svävade han mellan liv och död, medan hans bostadskvarter, MFF och klubbens fans stöttade honom med kampanjen ”Kämpa Showan”.

I dag går Showan åter på fotboll och har blivit ett slags symbol för motståndet mot de fascistiska och homofoba ultrasgrupperna som i årtionden har präglat inte bara den svenska utan framför allt den europeiska supporterkulturen.

”De ville se mig död eftersom jag tycker att gatorna och läktarna ska vara öppna för alla”, som han själv uttrycker det i kapitlet Kämpa Malmö. Han säger att ”fotbollen får mig att känna mig levande. Och ja ... När man nästan har varit död vill man gärna känna att man lever.”

Dalkurt FF, Bergendahls IF, Arvidsjaur, Zlatan, Guidetti och inte minst Klas Ingesson, bland många andra, får plats i boken.

Sistnämnda namn måste jag framhäva särskilt. För det första för att ”Nu springer vi för Klas” är en av de mest rörande sporthistorier som jag har läst.

För det andra för att jag här finner ett mönsterexempel på Nivas blick för de dolda detaljerna och hans mästerliga berättarkonst som kännetecknar de flesta av bokens kapitel.

Som tränare för Elfsborg var Klas Ingesson, som avled i cancer 2014, i hög grad exponent för det nya Fotbollssveriges självförtroende och framgångar.

En av dem han tränade var U21-spelaren Adam Lundqvist. I en match för Elfsborg fick Lundqvist två gula kort och blev utvisad efter att han klagat på domaren, trots att Ingesson hade förbjudit honom att göra just detta.

Lundqvist var övertygad om att han aldrig mer skulle få spela för Elfsborg och Ingesson igen. Då spelaren till slut ringde sin tränare för att be om ursäkt, sa Ingesson att det i själva verket var han som hade gjort fel. Lundqvist skulle inte ändra sig, för det var tydligt att han blev bättre när han blev aggressiv.

För att bruka Erik Nivas egna ord från U21-lagets omklädningsrum, så var Klas Ingesson en man som ”uppskattar det du bidrar med snarare än gnäller på det du saknar”, och det sporrade Adam Lundqvist.

”Jag spårade aldrig ur igen, jag var så besluten att visa att han gjorde rätt som gav mig chansen”, säger han om Ingesson och situationen efter två gula kort.

Ett par av bokens historier motbevisar Erik Nivas tes (och det är han medvetet om), men poängen är klar hela vägen: Fotbollen är det bästa verktyget att öka integrationen och skapa sammanhållning tvärs över sociala, etniska och religiösa gränser.

Nej, allt är inte positivt kring fotbollen i det nya Sverige, vilket historierna om Jonathan Abrahamson och Showan Shatak – liksom den om Sofia B Karlsson och AIK:s banbrytande men misslyckade projekt Fotboll för alla – tydligt understryker. Man måste kämpa hårt både på och utanför plan. Och Niva är inte heller naiv. Han vet ”att ett U21-landslag inte kommer att rädda Sverige”.

Men som han påminner oss om redan inledningsvis: ”Ett fotbollslag förändrar inte världen, hur många turneringar de än vinner och hur många kungsträdgårdar de än fyller. Men vet ni? Fotboll förändrar människor. Och människor förändrar faktiskt världen.”

Tvivlar man på det, så är det bara att läsa Känner ni vibbarna? Fotbollen och det nya Sverige.

Övers. Åsa Linderborg

Fotnot: Erik Niva är journalist på Aftonbladet. Därför recenseras boken av Tonny Vorm, dansk författare och kritiker på Dagbladet Information.

Tonny Vorm

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln