Räddning för vettskrämda

Åsa Linderborg

Åsa Linderborg läser Magdalena Ribbings regelsamling – och efterlyser ännu fler pekpinnar

Jag begriper mig inte på dem som stör sig på Magdalena Ribbings stil- och etikettsråd. Det verkar främst vara den vänstersinnade medelklassen som retar sig, det vill säga den grupp som redan är skolad med ett visst mått av kunskap om vad som krävs under en disputationsmiddag. Andra som hamnar i ett sånt tillfälle för första gången har inte en aning om hur man beter sig. Exempel: under en skål måste den som har lägst status vika ner blicken först.

Många etikettsregler handlar just om att markera hierarkier, vilket är provocerande i sig. Andra regler är bara obegripliga (som att man inte bär bruna skor efter klockan 17).

Kritiken mot Ribbing missar dock följande: en regel kan vara löjlig eller rakt av antiegalitär, men det är bara den som känner till regeln som medvetet kan bryta mot den i akt och mening att protestera. I alla andra fall gör man bort sig mot sin vilja. Det kan stå en olika dyrt beroende på varifrån man kommer. 

Den som läser Ribbings frågespalt i Dagens Nyheter vet att hon inte är nån snobb, tvärtom, hon är en fördomsfri humanist som dock vet allt om hur man för sig i sällskapslivet. (Klädmärket är oviktigt, stil handlar om att bära rätt sorts kläder vid rätt tillfälle.)

Det regelverk hon guidar oss i – nu med den digra boken Ribbings etikett – är dock borgerligt. Det är ju självklart, i vår del av världen är det den västerländska borgarklassens stil och kodspråk som är normgivande. Mina tankar vandrar ändå till de regler som finns på andra ställen.

Där jag kommer ifrån är det en dödssynd att inte ta av sig skorna om man går hem till nån, av respekt för den som städar (vilket är samma människa som bor där). Man ska heller inte stå på trösklarna, för då kan de slitas. I ”finare” hem är det skamligt att visa fötterna även om man bär strumpor. 

Som barn fick jag också lära mig att det är fult att äta utomhus. Smörgåsen tar man inte med sig ut på gården och en varm korv travar man inte runt med, den äter man på plats.

Var grupp har sina regler, men i många fall har jag ändå alltid undrat hur det ska vara. Som vinflaskan gästen kommer med, vad gör man med den? Svar: Den dukar man inte fram, som värdinna förutsätts man ha så mycket vin att det räcker för kvällen. Däremot öppnar man den eventuella chokladasken till kaffet. Tja, varför inte?

Vissa normer försvinner tack och lov med tiden. Därför höjer jag på ögonbrynen när Ribbing skriver att den som äter i personalmatsalen bör undvika matlåda med starka dofter liksom kål, paprika, lök. Den regeln skulle exkludera det mångkulturella köket som de nya svenskarna – och jobbarkompisarna – begåvat oss med.

I vissa exempel har tiderna helt sprungit ifrån Ribbing, eller snarare, konvenansen har tagit sjumilakliv bakåt. Hon skriver att ”du” numera är det givna tilltalet i de flesta kretsar.

Det är tyvärr inte sant, niandet är tillbaka. Detta gissel ligger numera i munnen på vilken butiksanställd och telefonförsäljare som helst. ”Mig veterligt är jag bara en person”, kan jag svara. Jag brukar ursäkta mig med att kampen för jämlikhet kan kräva den sortens oförskämdheter, också om den som niar bara gör sitt jobb. Önskar Ribbing kunde komma med en bättre replik för oss som inte vill bli niade.

”Ribbings etikett” är en regelsamling om 390 sidor med intressanta kulturhistoriska bakgrunder, men den hade vunnit på att inte vara så grundläggande. Det är tröttande att läsa sida upp och sida ner om frack och jaquette.

Halva boken handlar om mottagningar, menyer och dukning, men för sånt finns det andra böcker (för att inte tala om bröllopsbestyr). ”Tallriken för flytande mat är skålad eller djup”, skriver Ribbing undervisade. Tror hon att nån skulle få för sig att hälla soppan på en assiett? Vid flera tillfällen begår Ribbing själv ett flagrant etikettsbrott – hon tror att vi är dummare än vi är.

I DN svarar Ribbing smart på alla möjliga läsarbrev. I den här boken väljer hon frågorna själv, och de är tyvärr lite väl omoderna. Stycket om hur man beter sig på en bio handlar om huruvida man ska tränga sig genom raderna med ryggen eller ansiktet mot de som redan satt sig. Svar: med ansiktet, om man inte är fransman, då förväntas man vända bort sin vitlökstrut. Hon skriver inte om mer akuta problem, som vad man ska göra med alla idioter som prasslar med godispåsarna eller sitter och messar under filmen.

Problemet med Ribbings etikett är inte alla pekpinnar, utan att de är för få. Särskilt de som handlar om föräldraskap. Hon säger ingenting om alla dessa ungar som blir sociala pinor för att föräldrarna aldrig vågar säga ifrån.

Det är inte farligt att smaka på en ny maträtt, tycker man inte om den får man ta en macka. Det första man lär sig säga är hej och tack. Man ska vänta på sin tur. Ett barn som får ett nej ibland blir inte psykiskt sjuk eller gör revolt. Kort sagt, grundregeln är följande: Man ska försöka uppfostra sina barn att bli så artiga och intresserade av sina medmänniskor, att även andra vuxna ska vilja umgås med dem. Det är inte särskilt svårt, det handlar bara om våga tro på att barn och föräldrar älskar varandra villkorslöst.

Jag blir vettskrämd när jag tänker på att den generation som växer upp med näsan i en mobilskärm ska ha ledningen och makten när jag är gammal. Då ska jag axla rollen som vänsterns svar på Magdalena Ribbing, fast med lite annat uppförandefokus.

När jag läser Ribbing, vilket jag gör med respekt och värme, vandrar tankarna till nymoralismen som sköljer över oss. En tecknad bild på en kvinnokropp i SVT:s utmärkta program Fråga doktorn leder till ramaskri. Det är ständigt nån som kräver en ursäkt och som genast får en, vad har Ribbing att säga om den stingsligheten och ängsligheten?

Och samtidigt som vi upprörs över snart sagt allting, beter vi oss mer och mer hänsynslöst mot vår omgivning. Se bara umgängestonen på sociala medier, Jesus Amalia, här har Ribbing en uppgift med tång och kratta!

Satsa på dig själv-samhället i kombination med sönderstressade och ekonomiskt pressade människor har skapat ett offentligt rum som är otrivsamt. Folk bråkar som kanske aldrig förr. Grälsjuka ska inte åka kollektivt, skriver Ribbing och jag kan inte annat än hålla med.

God uppfostran är att aldrig visa frustration, att alltid vara kontrollerad. Det är också behärskning som utmärker den milda Ribbing, och just därför är det så befriande när hon för en gångs skull höjer rösten: Man kikar aldrig i nåns badrumsskåp! Nej, det gör man fan inte, lika lite som man snokar i nåns handväska eller dagbok. Den som tror sig ha rätt att ta reda på folks hemligheter under ett toalettbesök (mediciner, sexualvanor, hygienstandard) förtjänar inte att ha nåt umgänge.

Det finns de som redan kan allt som står i Ribbings etikett. Det brukar vara de som roar sig med litanior om att svenska affärsmän skämmer ut sig i internationella sammanhang – i jämförelse med en britt eller fransman beter sig svenskarna som babianer.

Men att nån inte vet hur man hanterar ett fiskbestick är uttryck för vår sociala rörlighet. I Sverige blir skomakarens barn inte alltid vid sin läst. Statarens son kan bli finansminister och kallskänkans dotter chef för en myndighet. Kanske mer förr än nu – skrankorna är snart så stora även här, att ingen kan ta sig över dem – men för oss klassresenärer är Magdalena Ribbing en oumbärlig ciceron. Tack vare henne kan Murre från Skogstibble få råd och hjälp att ta sig ut i sammanhang som aldrig varit tänkta för andra än hermelinerna.