Thomas Bernhard

Ingen är så jobbig att läsa som Thomas Bernhard

Han var emot allt – mest mot själva texten

Av: 

Sven Anders Johansson

Två verk på svenska utkommer i vår av Thomas Bernhard (1931–1989), österrikisk författare.

Foto: tt

BOKRECENSIONER

Få författare är så jobbiga att läsa som Thomas Bernhard. Det är nästan en fysisk ansträngning – hade det inte varit mitt jobb att läsa klart de här böckerna så hade de nog i ärlighetens namn blivit halvlästa. Och samtidigt är det få författare som är så roliga som Thomas Bernhard. Hade jag inte läst klart dem så hade mitt liv varit tråkigare.

Det är svårt att förstå den kombinationen, också för läsaren själv. Vad är det som är så jobbigt? Ja, att varje mening gör motstånd mot sin egen progression. Texten hejdar sig, backar, fortsätter, stannar, preciserar, viker ut i en bisats, upprepar sig, stannar ….

Och vad är det som är så roligt? Att denna stilistiska omsorg kombineras med ett så uppskruvat hat. Mot Innsbrucks ”förråade gator”, Tirols dödliga sjukdomar, ”det dumma berättandet”, omständigheterna i allmänhet. En vanlig promenad kan resultera i konstaterandet ”Naturen omkring oss irriterade oss”.


Den som har läst Bernhard tidigare kommer att känna sig hemma i de kortromaner som nu har översatts: Amras (1964), Ungenach (1968), Watten (1969), och Billigätarna (1980). Den som inte har läst honom gör möjligen klokt i att börja med något annat, som Skogshuggning eller Wittgensteins brorson

Det finns en omhuldad föreställning, bland författare, kritiker och forskare, om att litteratur är en form av motstånd. Motstånd mot vad? Svaret är i regel ganska vagt – typ kapitalismen. Eller ”ondskan”, rasismen, patriarkatet, normerna och så vidare.

Det underliga är att oförskämdheten ofta framstår som något objektivt, som om tillvaron själv var ett hån

I Bernhards fall är motståndsetiketten helt adekvat. Men hans motstånd är aldrig politiskt eller etiskt, och definitivt inte heroiskt; motståndet är helt idiosynkratiskt. Det är som om texten är genomsyrad av en motvilja – ytterst mot livet självt.

”Vi tror oss ha levt och har i verkligheten avlidit. Vi tror att det hela var en läxa och det var ändå inget annat än strunt.” Det är notarien Moro som yttrar sig, i romanen Ungenach, som handlar om – ja, vad handlar den om? Ett arvskifte av en stor egendom, men där den ene brodern nyligen har mördats.


Texten består av hans kvarlämnade anteckningar, samt breven mellan Moro och bröderna. Överhuvudtaget händer det inte mycket i de fyra historierna. Yttranden görs, sakförhållanden beskrivs, hela tiden i samma förorättade tonfall. Tonfallet är det man minns. 

Enligt en annan omhuldad föreställning står litteratur för klarsyn, sanning, medmänsklighet och andra fina värden. Hos Bernhard är det snarast tvärtom. ”Man hör och ser och tänker och glömmer det man hör, ser och tänker, och åldras, var och en på sitt för honom medfödda vis i ensamhet, oförmåga, oförskämdhet.”

Detta med oförskämdheten är återkommande. Det underliga är att oförskämdheten ofta framstår som något objektivt, som om tillvaron själv var ett hån. ”Berget är emot människorna; grymheten med vilken de höga bergen klämmer ihjäl människorna …” Är det inte något befriande, rent av karnevaliskt, med det perspektivet?


Samtidigt som Tranan ger ut de fyra kortromanerna utkommer den tunna diktcykeln Ave Vergilius på ellerströms, också den i Jan Erik Bornlids översättning. I ett kort efterord skriver Bernhard att dikterna återger det tillstånd han befann sig i vid 1950-talets slut. 

Det verkar inte ha varit särskilt muntert – det är mycket död, bilderna är drastiska, lätt våldsamma, även om stämningen är något mer högstämd än i kortromanerna – men också här finns trots allt en viss humor. ”Utan all talang betraktar jag havet” lyder en rad. Jaget vs omständigheterna redan här alltså.

Bernhard hade debuterat som poet några år tidigare (1957), men med tiden var det prosan och pjäserna som blev hans element. Ser man till resultatet var det givetvis ett lyckat steg, men med tanke på hatet mot det narrativa är det nästan underligt att han inte stannade i poesin. Sökte han sig rent av till det han ogillade?


Det som gör prosan intressantare än dikterna är inte så mycket graden av mognad, som obekvämheten i formen. Obekvämheten som något produktivt alltså. På samma sätt går det, i hatet mot allt österrikiskt, att ana om inte en kärlek, så i alla fall ett behov av det hatade. Det är svårt att tänka sig Bernhard i en annan kontext, och i en annan form.   

Jan Erik Bornlids översättningar framstår mot den bakgrunden som imponerande. Det kan sannerligen inte ha varit lätt att hantera romanernas krumbuktande meningar som aldrig verkar vilja ta slut. De snärjer in sig i sig själva, men genom sin egen inkrökthet ger de också en bild av något större. 

På så vis är stilen kongenial med innehållet. De världar Bernhard beskriver är oftast befolkade av ensamma män, hänvisade till en minimal gemenskap: två bröder instängda i ett tornrum i Innsbruck, en liten grupp stamgäster på en enkel lunchrestaurang i Wien. Världarnas begränsning innebär nu inte problemfrihet: ”strax efter att kyparen hade rest sig upp igen hade Koller påpekat för honom att alla tavlorna som hängde på väggen på Auge Gottes hängde snett på väggen, han, Koller, krävde naturligtvis inte att kyparen nu skulle rätta till alla snett hängande tavlor, skildringar av bergsbyar och av bondebefolkningen i dessa bergsbyar …” Ja, och så vidare, ett antal rader till.


Man kan naturligtvis läsa detta som en bild av vår egen upptagenhet av dagens alla så kallade ”utmaningar”. Eller också kan man bara önska att man själv satt där med en öl på Auge Gottes, vid ett vippande bord, förolämpad av de snett hängande tavlorna. 

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Genom litteraturens inre rörelser

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Thomas Bernhard

Litteratur

Wien