Hudlös skildring av en utsatt tillvaro
Anna Jörgensdotters ”Systrarna” är en blandning av självbiografi och essä
Publicerad 2022-05-02
Om Anna Jörgensdotter vore en blomma skulle hon vara en luktärt som klänger på ett balkongräcke. En spröd stängel som behöver mycket vätska (vin) och omsorg, men som samtidigt är tåligare än vad man tror. Ihärdigt klättrar hon för att sola sina blad.
Hennes senaste bok Systrarna kategoriseras som roman, men är snarare en blandning mellan självbiografi och essä där plats och tid skruvar sig runt varandra som i en spiralgalax. Vi får läsa om hennes skrivartillvaro, kärleksaffärer, inspirationskällor och otaliga trauman: anorexi, ptsd, panikångest, alkoholberoende, mobbning.
Ofta sitter hon på balkongen och sköter om sina växter, men då och då kommer en karaktär förbi: Sonja Åkesson delar en sobril, Molly Johnson och Kathy Acker tar ett glas vin. Ytterligare en person som ofta är där är den så kallade ”hundmannen” – en anarkist som bara tycker att livet är på riktigt när man lever polyamoröst i ockuperade hus. Av obegriplig anledning är hon förälskad i denna imbecill.
Jörgensdotter har ett ojämnt författarskap bakom sig. Ofta handlar hennes romaner om arbetarkvinnor och 1930-talet är henne särskilt kärt. I Bergets döttrar (2009) skildrade hon fattiga kvinnor i Sandviken under årtiondet och visade att hon hade ett särskilt öga för trevande förälskelser. Men i en bok som Solidärer (2017), om spanska inbördeskriget, kom hennes svagare sidor fram: styltigt språk och karaktärer som talar i statements.
När Systrarna är som bäst är det en hudlös skildring av en utsatt tillvaro. Jörgensdotter redovisar naket hur hon klantat till det, både i kärleken och arbetet. Men så är det det här med språket. Jörgensdotter använder konsekvent ordet ”en” i stället för ”man”, till och med när hennes 90-åriga farmor talar.
Jag förstår att det är en feministisk handling, men för en skaraborgare låter det som om en packad raggare från korvmojen smugit sig in i texten. Ordet ”patriarkatet” svingas som en ljussabel och ju mer jag läser, desto mer irriterad blir jag. Jag tycker att det är relativiserande: om Sverige är ett patriarkat, vad är då Saudiarabien? Dessutom stör jag mig på dialogerna: Sonja, Molly och Kathy låter som pretentiösa tonåringar från estetprogrammet.
Kanske är dessa påpekanden småsinta, men i grund och botten handlar det om ett större problem: nämligen det aktivistiska språket. Det är helt okej att använda i en bok, men riktas det direkt mot läsaren känner man sig exkluderad om man inte är med på noterna.
I slutändan framstår Systrarna därför som en oväntat självupptagen bok. Som läsare har jag varken fått kontakt med Sonja Åkesson, Molly Johnson eller de anonyma arbetarkvinnor som Jörgensdotter gjort viktig forskning om. Systrarna blir i stället en spegelsal där författaren använder dem för att tala om saker för sig själv – som hon redan vet.
