Arbetarnas bästa vapen
Kajsa Ekis Ekman läser Jesper Hamarks bok om strejker
Publicerad 2022-07-30
En av världens rikaste personer, Jeff Bezos, är inte rädd för pandemier, krig eller klimatkriser. De tycks bara öka hans förmögenhet. Det är bara en sak han är livrädd för. Facket. Bezos hade svurit på att ingen av hans arbetare i USA skulle gå med i facket. Så fort någon försökte, släppte han loss hela sin arsenal av ”union busting”. Det finns firmor som specialiserar sig på sådant, som man kan ringa in vid behov. De sätter upp skärmar över hela arbetsplatsen med antifacklig propaganda, skickar sms och notifikationer till anställda med hot om lönesänkningar om ett fack skulle bildas, och de beordrar de anställda att gå på två obligatoriska möten i veckan där de får höra hur dåligt facket är.
Men när Bezos tog en tripp till rymden passade Amazons lagerarbetare på Staten Island på. När han kom tillbaka hade de bildat Amazons första fack i hela USA.
Så lyder historien, men naturligtvis var det inte månresan som avgjorde – utan det faktum att arbetare har organiserat sig och strejkat. Strejkvapnet är det effektivaste verktyg arbetaren har i sin arsenal. Det kan räcka med att påminna om det. Hot om strejk fick tågoperatören Arriva att backa när de ville göra sig av med ett skyddsombud förra året.
Strejkerna är dock farliga därför att de påminner om arbetarnas styrka och centrala roll i samhället: utan oss fungerar inget
Nu debuterar ekonomhistorikern Jesper Hamark med en bok om strejker, och det är en bok mycket rik på historiska och nutida exempel. Vi får besöka Höganässtrejken 1898, General Motors i Flint 1936 och Hamnfyran i Göteborg 2019. Jag saknar dock sopgubbarnas vilda strejk 2017.
Strejker, skriver Hamark, har länge setts som ett samhällsproblem. De skapar oreda i tillvaron och orsakar ekonomisk skada. Men i verkligheten överstiger antalet sjukdagar strejkdagarna hundra gånger om, även under ett strejkår som 1984 i Storbritannien.
Strejkerna är dock farliga därför att de påminner om arbetarnas styrka och centrala roll i samhället: utan oss fungerar inget – och har också en oöverträffad förmåga att ena arbetskraften.
Även strejkbryteriets historia och etymologi diskuteras. Ofta, skriver Hamark, använder sig arbetsköparna av splittring som metod. I USA har det handlat om att vända vita och svarta arbetare mot varandra, protestanter mot katoliker, infödda mot invandrare. Nuförtiden är taktiken att flytta produktionen utomlands eller att sprida ut arbetarna genom lösa kontrakt så de inte kan kommunicera. Outsourcingen av produktionen har gjort att strejker blivit relativt sällsynta i det globala nord – men det är tvärtom i länder som Kina.
Hamark lyckas med konsten att skriva levande och medryckande i en politiskt neutral ton, vilket är något av en bedrift. Man kan gissa av ämnesvalet att han står på arbetarnas sida, men man kan inte höra det på tonen.
Boken är dock något rörig på sina håll och ibland blandas begreppen ihop, som när Uber jämförs med en anslagstavla på Ica, som bara förmedlar tjänster. ”Vi väntar på första strejken riktad mot Ica:s anslagstavla”, skriver Hamark lakoniskt – men hela skillnaden är ju att en anslagstavla inte tar ut någon avgift och alltså inte är en arbetsköpare. Företag i ”gigekonomin” tar ju ut en profit på arbetet (i Ubers fall 25 procent) vilket gör dem till kapitalister i ordets strikta mening.
