Krispiga spaningar efter liv, politik och död

Ny antologi med tio unga skribenter och ”En obekväm sanning”

Publicerad 2021-12-21

Donia Saleh och Elis Monteverde Burrau (som också är en av redaktörerna) medverkar i antologin ”En obekväm sanning”.

Det är femton år sedan Al Gore ritade skrämmande kurvor över klimatförändringen i filmen En obekväm sanning. Framtiden har inte blivit ljusare sedan dess och många av Gores beräkningar är i dag allmänt erkända fakta. Men frågan om vilka sanningar vi duckar för är ständigt aktuell, inte minst inom poesi och fiktion. Det är utgångspunkten för en liten antologi, redigerad av Baba Stiltz och Elis Monteverde Burrau, med just titeln En obekväm sanning.


Tio författare, de flesta i 30-årsåldern, har bjudits in att reagera på titeln, och den obekväma sanning som lyser fram i nästan alla de korta bidragen är ”jag kan dö”, för att citera den allra sista texten, skriven av Henry Song. ”Jag dagdrömmer om att dö” inleder Elis Monteverde Burrau sitt bidrag, ”alla kommer att dö, allt kommer att dö”, skriver Zara Kjellner, men det är sällan explicit växthusgaserna eller nationalismen eller jordens samlade kärnvapenarsenal som kommer att göra slut på oss, dödsmedvetandet är främst en personlig, existentiell insikt.

Det gäller även i en så förrädiskt lättsam och rolig historia som Ludvig Köhlers berättelse om ett liv som slumpen styrt in på sporadiska jobb, från en partner till en annan och till läsning av klassiker som samlar damm på Erikshjälpen – det gäller bara att inte ”se för mycket mönster i allt”.


Jaget dominerar med funderingar och drömmar, men någon gång är svaret på frågan om dagens obekväma sanning uttalat politisk, som i Donia Salehs ramsa där varannan rad upprepar ”Sveriges finansiering av alltings mördande”, ett obekvämt omkväde. Däremellan rader som vrider och vänder på klichébilden av ett midsommarljuvt land så att vapenhandel och annan ”politik som vårt land förtjänar” kommer i dagen.

De flesta skriver kort, några sidor. Richard Leppänens bidrag tar å andra sidan upp nästan hälften av bokens 95 sidor. Han har tidigare varit med i lyrikantologin Vaknar upp en fredag och brinner och även här är elden lös. I korta prosastycken associerar ett jag, som ofta heter Richard men någon gång kan vara Jessica eller Fanny, fritt och medvetet rörigt, som i en oredigerad dagbok, inte avsedd att publiceras. Det handlar om sex, om hur det pirrar i brallan, om studiemedel som inte kommer, vin i box och pasta carbonara, terrordådet på Drottninggatan, mer sex, kvällstidningsrubriker och vänner i kris som söker sig till religion, kort sagt ett rastlöst medvetandeflimmer.


Och så plötsligt, en eftertanke: ”livet har varit en själavandring mot det förbjudna, att söka den förfärande blicken och inte den förstående”. Och lite senare: ”jag kanske borde sörja att tiden för den kärlek jag söker är förbi”.

Inte kärlek, ja, ja! utan kärlek, nähä … är onekligen en obekväm sanning om vår tid, om det nu är en sanning. Döden är hur som helst, ”kanske lite oväntat”, slutet även i Leppänens värld.


Donia Saleh medarbetar i Aftonbladet Kultur, boken recenseras därför av Ingrid Elam, litteraturkritiker i SVT och Dagens Nyheter.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.