Martyrer för alla smaker

Carsten Palmaer

Carsten Palmær läser en borgerlig historieskrivning av hög kvalitet

BOKRECENSION. Finns det något krig i Europas historia – möjligen med undantag för det trojanska – som är så omskrivet och symboltyngt som det spanska inbördeskriget?

Det yttre skeendet torde vara välbekant för denna sidas läsare: 1936 går general Franco och hans anhang lös på den unga spanska republiken, med vapen och manskap från Hitler och Mussolini. I nästan tre år försvarar sig republikanerna med hjälp av en väldig solidaritetsrörelse i Europa och 50 000 frivilliga i de internationella brigaderna.

Sovjet stöder republiken med militära rådgivare, piloter och vapen, mot betalning i guld. De västliga demokratierna väljer att titta på.

Francos generaler – veteraner från kolonialkrigen – introducerar terrorbombningar och massavrättningar av civila på den europiska kontinenten. Men det finns gott om offer på alla sidor: Präster och nunnor massavrättas av anarkister. Trotskister lönnmördas av stalinister. Anarkister, kommunister och borgerliga republikaner skjuter på varandra under de sista veckorna innan Franco tar över och dräper dem alla.

Det spanska inbördeskriget har martyrer för alla smaker: 140 000 offer för Francos dödspatruller enligt ofullständiga uppgifter. 38 000 skjutna civila under republiken. De stupade soldaterna har ingen gett sig på att räkna.

Nathan Shachar heter en svensk journalist och författare som i fyra decennier bevakat såväl Mellanöstern som Spanien och Turkiet för Dagens Nyheters räkning. Han är beläst och språkkunnig, en utmärkt stilist med solida, en smula gammaldags, borgerliga värderingar. Dessutom hör han till de relativt fåtaliga svenska skribenter som sätter en ära i att försöka trassla till våra vedertagna uppfattningar om gott och ont.

Shachar har skrivit flera läsvärda böcker om Spanien och Latinamerika. I Sin egen värsta fiende tar han sig an det spanska inbördeskriget.

Ett kapitel handlar om den unikt starka, mångskiftande spanska anarkismen – numera både fysiskt och politiskt utplånad. Ett annat skildrar med insikt och förståelse de fruktade och avskydda morerna, Francos marockanska legosoldater.

För den kortväxte och fantasilöse Franco har Shachar ingenting till övers; inte nog med att diktatorn förföljer frimurare och judar, han bryter också mot marknadens och frihandelns regelverk. Däremot fascineras Shachar av färgstarka karlakarlar som den fascistiske martyren José Antonio Primo de Rivera och Francostatens arkitekt, Ramón Serrano Suñer, som Shachar kände personligen.

Svårast har Shachar för kommunisterna som han avskyr, samtidigt som han förefaller dela deras strategiska analys av kriget: att revolutionen måste vänta tills Franco besegrats.

I Shachars ögon är de spanska kommunisterna enbart viljelösa redskap för den sluge sadisten Stalin, ”född utan samvete” och ”oberörd av mänskligt lidande”, medan den nyss nämnde Serrano Suñer är en ”extrovert Medelhavssjäl” och antistalinisten Andreu Nin kännetecknas av sitt ”svartlockiga hårsvall” och sin ”ädelt skurna profil”.

Stundom närmar sig Shachars tankar om kommunismens machiavelliska ondska det fåniga, som när han spekulerar över om det var så att det stora antalet judar bland de sovjetiska rådgivarna berodde på att Stalin ville förse de spanska fascisterna med antisemitiska argument. Och någon ”leninistisk formel” med innebörden ”ju sämre desto bättre” har aldrig existerat (däremot skrev Lenin en pamflett i samband med en partisplittring med titeln ”Hellre färre men bättre”).

Shachars essäer är borgerlig historieskrivning av hög kvalitet, vilket innebär väl berättade historier om enskilda öden och djupa suckar över människors dårskap. Vad viktigare är: han försöker ärligt och efter bästa förmåga undersöka sprickorna i båda sidors officiella glansbilder.

Ett av bokens finaste kapitel handlar om dem som inte vill vara med och slåss – de tvångsmobiliserade på båda sidor, desertörerna, överlevarna:

”Det var inte folket som drev ledarna mot fronten. Det var ledarna som drev, nej, släpade folket dit. Utan hugg och slag hade ingendera sidan mäktat ställa upp fler än ett par brigader.”

I detta har Shachar säkert alldeles rätt.