Systrarna som valde IS framför familjen
Uppdaterad 2016-11-17 | Publicerad 2016-11-16
Åsa Linderborg om Åsne Seierstads hisnande kartläggning av radikalisering
När Leila och Ayan byter sina trånga jeans mot slöja, börjar lärarna skruva lite på sig. Förmodligen är det krav hemifrån, tänker de.
När systrarna kommer i niqab tillkallar de föräldrarna för att förklara att niqab inte fungerar i undervisningen. Föräldrarna blir chockade av vad de får veta, för de har förbjudit sina döttrar att klä sig så. Sån utstyrsel, säger pappa Sadiq, har ingenting med islam att göra.
Sadiq och Sara kommer från Somaliland men bor i Sandvika strax utanför Oslo med sina sex barn. Det är en välfungerande familj, Sara har lite hemlängtan, men alla mår bra.
Flickorna och särskilt den äldsta, Ayan, är duktiga i skolan. Hon har kompisar, tar för sig i klassrummet, tänker självständigt ur ett feministiskt perspektiv. Vad ingen vet, är att hon och hennes syrra i ett års tid har planerat att fly till Syrien för att ”hjälpa till” i kriget mot Assad.
Så vad var det som hände?
I Två systrar gör Åsne Seierstad en hisnande kartläggning av den radikaliseringsprocess som pågår lite här och var i Europa. Källmaterialet är Ayan och Leilas brev till kompisar och inlägg i sociala medier, men ovanligt nog också familjens vittnesmål.
Det börjar med att moskén får en ny, karismatisk koranlärare. Han lägger större tonvikt än sina företrädare på vad som är halal och haram. Mat, kläder och uppförande är centralt för den som inte vill utmana profeten.
Systrarna får också kontakt med Islam Net, en högskolebaserad rörelse som menar att alla, från Breivik till staten, tydligt visat att de inte vill ha muslimer i Norge. Varför, frågar de, ska man vara andra klassens norrman när man kan vara första klassens muslim?
Islam Net är en repressiv kaderskola för salafister, där utbildas den unga generationen islamister. Koranläraren predikar att livet är döden: ”Allah kommer först, före alla andra.”
Ayans kompis Aisha är Norges första niqabkändis med access till kultursidorna. Tjejerna har niqab för att slippa mäns blickar, för att bli betraktade som intellekt och inte kropp. De gillar inte att islam utvecklats till en religion som uppfostrar pojkarna till förtryckande män, men den tankefiguren slipas snart ner. Profeten kräver, får de veta, att muslimska flickor ska gifta sig och föda krigare.
I skolan vill systrarna slippa musikundervisningen, eftersom musik är haram. Precis som idrott. Lärarna står rådvilla, för de vill inte diskriminera, de vill ha kulturell mångfald och elever som vågar utmana de norska kärnvärdena. Men det finns också en gräns för religionsfriheten, när den hindrar elever att tillägna sig den utbildning som den sekulära staten har beslutat.
Om Ayan är en levnadsglad och skönt kaxig tonåring, är lillasyster Leila mer av en kantig särling utan kompisar. Hon hittar rasism och trakasserier överallt och vill gifta sig så fort som möjligt. Med ett äktenskap har man nämligen redan gjort hälften av vad profeten kräver.
Moskén som flickorna går till har inte bara betydelse vid ritualer såsom bön, födelse, vigsel och död. Den är också en ideologisk läroanstalt och, med Seierstads ord, ”en resebyrå” som rekryterar krigare och deras hustrur.
Efter ett års noggranna förberedelser i lönndom sätter sig systrarna, 19 och 16 år, på ett plan till Turkiet. De skickar ett mejl till sina föräldrar och syskon, som inte har fattat att någonting var på gång. Inom loppet av några minuter rämnar det som nyss var en stabil, kärleksfull familj.
Pappa Sadiq åker ner till Turkiet för att hämta hem dem, men de har hunnit passera gränsen till Syrien bara några timmar innan. Han ger sig i slag med lokala smugglare för att få ut sina barn. Men de vill inte. Du måste förstå, säger de till honom i telefon, att det här är vårt hem nu.
Sadiq blir allt mer förvirrad och går in i en fantasivärld. Till slut tvingas han inse att döttrarna har valt bort honom för ett liv med terrorister – även om nyhetsrapporteringen fortfarande betecknas Assads alla motståndare som ”frihetskämpande rebeller”.
Ayan och Leila vill inte ha kontakt med föräldrarna, men de kopplar upp sig ibland mot sin bror Ismail. De berättar om sitt behagliga hemmafruliv i Raqqa, att de blivit mödrar, att de inte längtar hem. Ismail är förtvivlad, förstår inte hur de kan viga sitt liv åt en gud som inte ens finns – han hatar all religion. Han pressar dem om IS, men möts bara av deras likgiltighet inför offren.
Två systrar påminner oss om att det inte bara är lågutbildade unga män från trassliga familjer som radikaliseras och tar till vapen. Många har högskoleutbildning och även om de flesta är män, kan man räkna flera hundra kvinnor som gjort samma val. Det är den unga generationen som islamiseras, ofta helt mot föräldrarnas vilja.
Men islamiseringen är också ett eget ideologiskt val. Att skylla den på samhället – de ges ingen chans för väst hatar muslimer – är att undervärdera islamistens tankeförmåga. Alla muslimer förödmjukas och angrips, men de flesta blir trots allt inte extremister.
Vilka slutsatser vi ska dra av Två systrar, hade Ayans och Leilas destruktiva öde kunnat undvikas? Jag har inget svar på den frågan men det har inte Åsne Seierstad heller.
Efter turbulensen kring Bokhandlaren i Kabul har Seierstad valt att göra sig själv osynlig i sina reportage. Hon driver det så långt, att hon inte ens argumenterar – hon bara rekonstruerar ett händelseförlopp. Hon vill inte skriva läsaren på näsan, säger hon, men undslipper sig ändå ett påstående: För att förhindra islamiseringen måste vi ”skapa goda förhållanden för barn och ungdomar”.
Men saken är ju att Ayan och Leila hade goda förhållanden – hemma, i skolan, psykiskt – de valde ändå att gå med i en terrorsekt.
Norskan och svenskan visslar rätt lika, men översättningen ligger lite för nära originalet. Ord har hybridförsvenskats utan anledning, förkortningar på viktiga samhällsinstitutioner förklaras inte.
Jag har även lite problem med genren. Seierstad kallar boken för ett litterärt reportage, men för det krävs en egen stil och stämma. Sakprosan kan berikas av litterära verkningsmedel för att ge trovärdighet åt fakta, men det här materialet klarar sig på egen hand. Gestaltningen i form av dialoger och personernas inre känslostormar lyfter aldrig och ger framställningen ett lite rörigt intryck.
Åsne Seierstads adelsmärke är att arbeta fram en exklusiv empiri i de frågor som upptar oss allra mest. Dokumentationen över Leila och Ayans idéutveckling och föräldrarnas mod att träda fram och berätta sin historia är lika stark som unik.
För den som vill förstå radikaliseringsprocessen på individnivå, finns ingen bättre läsning än Två systrar. Genom ett grundligt arbete har Seierstad vaskat fram svar på de frågor som tycks obegripliga: hur kritiskt tänkande människor med stark självkänsla och alla chanser till ett gott liv plötsligt får för sig att bygga kalifatet.
Jag läser ut den här boken samma dag som USA och dess allierade inleder den slutgiltiga striden om Raqqa. Bombningarna är så skoningslösa att jag har svårt att samla mig till en text om de två unga kvinnorna som valde att bo där i stället för i Norge. Om de fortfarande lever vet jag inte, men hur mycket jag än avskyr IS, så hoppas jag verkligen det.
