Fängslande roman om livsfarlig revanschism
Fernanda Melchors ”Paradais” är grym i ordet båda betydelser
Publicerad 2022-02-20
I sin nya roman Paradais fortsätter det mexikanska stjärnskottet Fernanda Melchor sin utgrävning av klass- och machosamhället som slaggig grogrund för en toxisk manlighet. Texten är en mardröm utan utvägar, som läsaren pressas igenom tillsammans med den tonårige huvudpersonen Polo och hans ”vän” Franco, oftare kallad ”den fete”. Redan den första meningen låter ana att slutet ska bli förödande: ”Allt var den fetes fel, det skulle han säga till dem.”
Till skillnad från upplägget i den hyllade debuten Orkansäsong, som lät flera vittnen höras i anslutning till ett hatbrott, är perspektivet här singulärt. Allt filtreras genom unge Polos hatiska och ofta spritdränkta hjärna. Det var länge sedan jag läste en så vidrig tankeström: Strindbergs utfall mot kvinnor och queers liknar en bris jämfört med Polos skitstorm av förakt mot varje människa i sin tillvaro.
En annan skillnad mot debuten är den nästan överdrivna bildskärpan vad gäller klassperspektivet. Romanen utspelar sig i det välbevakade villaområdet Paradais i byn Progreso (ironiska namn) i trakterna av Veracruz i sydöstra Mexiko. Kontrasten mellan det glassiga livet innanför grindarna och fattiglivet utanför är skärande.
Som parkskötare är unge Polo de rikas muchacho som förväntas döda råttor i rabatten och stå redo med soppåsen efter hänsynslösa barnkalas och grillkvällar. När han kommer hem till sin sovplats på golvet, ofta efter en nattlig sup-session med Franco, får han rantande utskällningar av sin mamma för att han sumpade sin unika chans att studera. Så går dagarna runt, runt. Länge händer det inte mycket mer än att oförrätterna lagras.
Översättaren Hanna Nordenhök gör, som med debuten, ett ypperligt arbete med Melchors ibland halvsideslånga meningar. Uppgiften är delikat, det är knappast självklart hur uttryck som chanclazos – smällar med en flip-flop-toffla – ska översättas från spanskan. Det är det skickligt mejslade språket, samt romanens inledande ord från ett obönhörligt efteråt, som driver läsningen framåt. Vad är det egentligen sup-gemenskapen med Franco ska leda till?
Livsfarlig revanschism kan gro i alla klasser, visar Melchor. Franco är en villapojke, men oälskad. I gengäld är han så besatt av den heta grannfrun señora Marián att han runkar sig redlös varje ledig stund. Polos tysta äckel inför Francos tonårsbrunst och ”fettvalkar och varfyllda kvisslor och sorgliga, bebisaktiva överviktspattar” – gör ont att läsa. Här finns ingen förlåtande vänskap. Det enda som förenar är spriten och efter hand insikten om kompatibla motiv: Polo
är ute efter snabba cash och incel-Franco vill ”ta sin kvinna”, vad det än kostar. Snart snor villapojken inte bara pengar och sprit från farföräldrarna han bor hos, utan också ett vapen.
Under läsningen tänker jag på hur allt kunde ha berättats annorlunda, om de kvinnor fått röst som per automatik blir den manliga bitterhetens måltavlor: modern, kusinen (som Polo gjort på smällen) och señora Marián. Men det hade förstås sagt mindre om våldets mekanik.
Melchors undersökning handlar om hur ett våldsbrott framkallas. Kitteln fylls med sociala och psykologiska köttslamsor och slumpens, hatmyternas och naturens ingredienser tillkommer som fond. Precis som när Dostojevskij skriver fram Raskolnikovs paranoia (Brott och straff) eller Camus bäddar för Mersaults mord på araberna (Främlingen) flyter yttre och inre landskap ihop. Den vita hettan, den sörjiga floden, de krokiga fikusträden och rasslande akaciabladen: allt tycks konspirera för att omvandla pojkarnas groteska fantasier till oåterkallelig, tragisk verklighet.
Paradais är ingen roman att tycka om, men den fängslar. Den är grym i ordets båda betydelser.
