Autist eller icke-autist, här är den rätta boken

Clara Törnvall skriver skarpt om sina erfarenheter

Publicerad 2021-10-12

Clara Törnvall är kulturjournalist och producent på Sveriges Radio och utkommer nu med boken ”Autisterna. Om kvinnor på spektrat”. ”Den stora styrkan i hennes bok ligger i den fina mixen mellan olika sorters text” skriver Amelie Björck.

När Clara Törnvalls bok Autisterna dimper ner i brevlådan drabbas jag av ruelse. Varför bad jag att få skriva – jag är ju så oinsatt? Ingen av mina närmaste lever med autism och trots att jag som högskolelärare möter alltfler studenter med diagnoser har jag aldrig brytt mig om att mer än ytligt sätta mig in i vad de innebär.

Ganska snart inser jag att det här är helt rätt bok för mig och andra ignoranta. Liksom för alla som lever med odiagnostiserad eller diagnostiserad autism. Och för alla anhöriga. Ja: faktiskt för alla samhällsvarelser.


Vi har inte varit bortskämda med skarp litteratur om den autistiska erfarenheten i detta land. Särskilt lite finns skrivet om högfungerande autism – det som ibland ännu kallas aspergers – hos vuxna kvinnor. Mest skrivs om barn och unga, trots att diagnosen inte går över, och nästan allt handlar om pojkar, eller ibland män.

Scenen från Törnvalls egen autismutredning, som hon genomgår som 42-åring, är tragikomisk. Det frågas om hon brukar lägga märke till registreringsnummer på bilar eller är fascinerad av siffror – allt utifrån den autistiske mannens stereotyp, han ”som kan lösa Rubriks kub på under en minut”. Flickors och kvinnors specialintressen, som kan handla om att samla på gosedjur eller nörda ner sig i ett visst hantverk hamnar lätt under radarn.


Flickor är enligt Törnvall också generellt sett bättre på att dölja hur de kämpar med att verka normala. Själv valde hon som barn att alltid hålla med sina bästisar när hon inte förstod koderna – hon blev världens mest lojala vän, på sin egenarts bekostnad. Under tiden ”pluggade” hon socialt samspel med hjälp av romaner och tv-serier och blev allt bättre på att maskera sig – vilket resulterat i misstro från omgivningen när hon berättar om sin diagnos.

Numera arbetar Törnvall som kulturjournalist och producent på radio, och den stora styrkan i hennes bok ligger i den fina mixen mellan olika sorters text. Scener med ett självrannsakande inifrånperspektiv ger auktoritet och en inblick i vardagens utmaningar. Avsnitt om hjärnors olika genetik och utveckling förklarar utgångspunkterna (det är inte föräldrarnas ”fel”, förutom att det finns en ärftlig faktor). Reportageintervjuer med andra autister samt vittnesmål från sociala medier breddar mångfalden och stärker community-känslan; här vet alla hur det känns att ”stimma” och ”aspa”.


Till detta kommer reflektioner kring psykiatrisk och kulturell autistisk historia (och dess frånvaro) som ger texten en djupare klangbotten. Svenny Kopp och Christopher Gillberg lyfts fram som psykiatrins pionjärer som tidigt tog kvinnlig högfungerande autism på allvar. Fragment från en rad ”excentriska” och ”inbundna” författarskap (Emily Dickinson, Lewis Carroll, Simone Weil, Katarina Frostenson) får på ett klokt sätt tala för sig själva, utan att det (så ofta) slås fast att den eller den är autistisk.

Autistiska drag kan ju finnas också hos personer som inte matchar alla de sju kriterierna för diagnosen. Känslan för synestesier (att exempelvis förknippa ljud/ord med färger) och benägenheten att inte begripa gängse metaforer utan istället skapa egna kopplingar mellan ting och bild är vanligare hos autister än andra. Det är också stora tillgångar i ett originellt poetiskt skrivande.


Materialet börjar vibrera. Å ena sidan väcker boken förståelse för det svåra: det verkar skitjobbigt och ensamt att leva som autist i ett samhälle som är byggt för ”neurotypiska” människor som förväntas vara sociala, flexibla, bra på att multitaska, tolerera ljud och läsa av undertexter i språket. Att ständigt anpassa sig när filter och automatik saknas kräver enorma ansträngningar som lätt resulterar i utmattning eller ångest efter skol-/arbetsdagen.

Å andra sidan väcker boken nyfiken fascination över hur lite vi vet om varandras världar och ett bryderi som känns viktigt. Borde jag sluta ta för givet att andra fungerar som jag? Vilken sorts hänsyn kan förväntas av mig och vår samhällsgemenskap?

Regeringen har beslutat att lärarutbildningen ska innehålla undervisning i neuropsykiatriska diagnoser, det låter bra. Hoppas vi som redan står i klassrum – eller över huvud taget jobbar med människor – också får gå kursen.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.