Sjón

Isländske Sjón briljerar igen i osannolikt epos

Han svingar sig obesvärat mellan olika berättarnivåer

Av: 

Lennart Bromander

BOKRECENSIONER

Den isländske författaren Sjóns Codex 1962 består av tre romaner: Dina ögon såg mig, Med skälvande tårar och Jag är en sovande dörr, först utgivna med långa mellanrum 1994, 2001 respektive 2016. Det är först nu som de tillsammans presenteras på svenska, och trots den rent fenomenala spretigheten finns en välfogad episk helhet som grund. 

En helhet, som utgör en märkvärdig vision med ursprung i ett besök som författaren gjorde vid den ryktbare rabbi Lööws grav i Prag. Sjón fick idén att skapa en isländsk Golem, en avläggare till rabbi Lööws homunculus av lera som figurerar i judisk folklore, allmänt känd genom Gustav Meyrinks skräckklassiker.


Att adaptera en sådan varelse till vulkanisk isländsk mylla visar sig ­vara en synnerligen komplex historia. Författaren har valt att börja historien inte i den judiska mystikens Prag utan i den lilla tyska staden Kükenstadt (kycklingstaden) under ­andra världskriget. 

Dit kommer juden Leo Löwe på flykt från ett koncentrationsläger,  medförande en hattask med en varelse av lera som han lyckas få liv i både genom en magisk silverring och en hygglig tjänsteflicka. Leo Löwe räddas undan till Island med sin hatt­ask, men silverringen kommer på avvägar och hamnar i en frimärkssamlares ihåliga hörntand. Sedan tar det hela andra delen av trilogin att få tillbaka den igen. Äntligen år 1962 kan denna isländska Golem, Jósef Löwe, få livskraft stämplat i sig via den magiska signetringen.

I tredje delen får vi genom intervjuer följa både Jósef Löwes och hela hans isländska 1962 års generations (till vilken Sjón själv tillhör) ofta drastiskt olyckliga livsöden. Efter en svindlande resa genom sexhundra sidor avslutar författaren så sin Golem-vision i rasande hast genom att i en summarisk sf-dystopi låta jorden räddas men mänskligheten gå under.


Sjón är en gränslös berättare. Utan hämningar låter han sig inspireras av bokstavligen allt som han tycker sig för tillfället ha behov av. Redundans och hyperbol, överflöd och överdrift, är självklara stilmedel. Läsaren förvånas ständigt och kastas hit och dit mellan inspel från folklore, sf, Kieslowskis Dekalog, absurdismklassikern Tristram Shandy och kanske också Bulgakovs Mästaren och Margarita. De briljanta egensinnigheterna är legio, och man accepterar snällt alla häpnadsväckande inslag i detta osannolika epos, som kan beskrivas både som härdsmälta och ymnighetshorn. Fast jag föredrar det senare.

Mycket kan vara eller är verkligen rena digressioner, utflykter utanför grundeposets ramar, men sidospåren är så intressanta i sig, så vitalt berättade, att man hela tiden följer med utan att bli otålig. Mitt i allt finns också ett oemotståndligt satiriskt häcklande av isländsk nationalism.


Övertygelsekraften i Sjóns prosa varken kan eller vill man stå emot. Den är inte av det förföriska slaget, han är inte ett spår insmickrande, men har en tung auktoritet i sitt flödande och ständigt varierade språk. Han svingar sig mellan skilda stil­nivåer och berättaraspekter fullkomligt obesvärat, det är bara att följa med. Översättarna Anna Gunnarsdotter Grönbergs och John Swedenmarks arbete är värt all beundran. Det gnisslar ingenstans.

En häpnadsväckande roman!

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i vår – Prova BookBeat gratis i 2 veckor!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Drottning under hypnos når inte hela vägen fram

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Sjón

Romaner

Island