En underhållande och puttrig pusseldeckare

Marie Bengts lyckas väl med ”Döden klär i domino”

Publicerad 2019-06-07

Pusseldeckare hör inte till vanligheterna i det enorma utbudet av kriminallitteratur, men Döden klär i domino är Marie Bengts andra bok i denna subgenre. I En sax i hjärtat (2017) introducerade hon huvudpersonen Hannah Lönn, aspirerande kläddesigner tillika skarpsynt privatspanare, och hennes sidekick, kriminalpolisen Johan Holm. 

När de nu är tillbaka är året 1957 och miljön glamorös. Mitt under en flott Dior-visning, arrangerad av Svenska Kompaniets franska ateljé, blir dess chef pistolhotad på scenen samtidigt som en konkurrerande varuhusägare i publiken mördas med en cyanidinjektion. Eftersom hon frilansar som tillskärare och sömmerska för franska ateljén är Hannah på plats, och börjar genast nysta i vilka som har haft möjlighet och motiv till att begå mordet. 

Och hör och häpna: den här historien innehåller faktiskt överraskningar, och inte av Morden i Midsomer-typen där en helt perifer kyrkvärdinna under de sista minuterna plötsligt visar sig ha ruvat på hämnd för en trehundra år gammal oförrätt mot sin släkt. Nej, Marie Bengts har omsorgsfullt konstruerat ett brottspussel, där hon släpper bit efter bit efterhand. 

Dessutom skildrar hon arbetet med de måttsydda kläderna så att man både känner de fina tygerna mot huden, och sömmerskans trötthet i fingrarna. Runt Hannah placerar hon ett progressivt gäng kvinnor som stöttar varandra: journalisten Marie-Louise, ständigt förbannad över att förvisas till ”mjuka ämnen”, flygvärdinnan Anita, modetecknaren Bibbi och så de två mest färgstarka figurerna: den krigstraumatiserade, brinnande antinazisten madame Irma och den kavata femtonåringen Laila. I utkanten kämpar den småländske kriminalassistenten Johan Holm med lätt högfärdiga Stockholmskollegor – och med sin attraktion till Hannah.

Bengts får bra snurr på alla relationer, och den välskrivna texten glider smidigt mellan olika personers perspektiv. 

Hon undviker nostalgifrossa och anakronismer genom att slå an ett lekfullt postmodernistiskt ackord, som när hennes egen miss Marple i vardande – Hannah – läser Agatha Christie som kvällslitteratur. Miss Marple är Hannahs favorit, men ”hur troligt var det att en privatperson skulle snubbla över det ena mordet efter det andra och sedan alltid lösa dem?” – vilket såklart är precis vad Hannah själv gör. Och gissa om det dyker upp ett lik i biblioteket?

”Döden klär i domino” är ett fint exempel på självmedveten genre-litteratur, som ändå aldrig blir översmart och kantrar över i spänningsdödande ironi. Marie Bengts bryr sig om sina figurer och den värld de lever i. Om jag ska ha någon kritik mot denna puttrigt underhållande roman, så är det att handlingen är lite utdragen i början och en smula komprimerad på slutet.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.