Den otäcka ensamheten

Av: Pia Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:

Pia Bergström läser en roman som går för långt

John Ajvide Lindqvist (född 1968) återkommer till vampyrer, blod och mobbade barn i ”Rörelsen”.
Foto: Mia Ajvide
John Ajvide Lindqvist (född 1968) återkommer till vampyrer, blod och mobbade barn i ”Rörelsen”.

Precis när jag döpt Word-dokumentet till den här texten blåser det till i lägenhetens ventilationskanaler, en varnande fnysning. Att läsa John Ajvide Lindqvist gör en sån, sinnesuppriven, animistiskt projicerande, lätt nojig inför vardagsförnimmelserna.

Hans senaste roman, Rörelsen – den andra platsen, anknyter till förra årets Himmelstrand – den första platsen, men kan säkert avnjutas separat. Många teman och besynnerligheter från Himmelstrand dyker upp igen i Rörelsen. Som det gränslösa gröna utomvärldsliga ”fält” där hans gestalters monstruösa inre tar form och levs ut i en gemensam dröm. Eller mardröm.

Och den som följt Lindqvists författarskap från början kan se hur han här tydligt knyter ihop sina motiv som om han själv söker eller skapar en ”förklaring” – eller leker med idén om att det finns såna. Här återkommer vampyrtemat, blodet och den mobbade pojken från Låt den rätte komma in, den svarta sprittande och okontrollerbara livskraften från Människohamn, det kollektiva gruppvansinnet i Lilla Stjärna, de nostalgiska svensktoppslåtarna och Morrisseycitaten som används som besvärjelser, tidsreferenser, tröstande sanningar, spöklikt ekande hån. Jagberättaren i Rörelsen, John Lindqvist, kommer i rätt stämning med Depeche Mode.

”Rörelsen” är nämligen skriven som en nutida autofiktion, som en ”sann” historisk berättelse med författaren själv som vittne till en rad märkliga händelser som i romanen leder till Olof Palmes död i februari 1986.

Den långa, ibland lite sega och omständliga historien börjar med att John som 19-åring flyttar hem­ifrån, från mamma i Blackeberg till ett litet gårdshus med kallvatten på Luntmakargatan i centrala Stockholm. Han för­söker försörja sig som trollkarl och övar sig för att bli skickligare­. Men det går trögt, han sover ­dåligt, plågas av sina barndomsminnens vanmakt, umgås bara med sina egna tankar.

Det otäcka tycks ha att göra med denna ensamhet.

För även om det självbiografiska bara är ett ironiskt genregrepp så är Rörelsen ändå naknare och allvarligare än Lindqvists tidigare böcker. Man ­känner ångesten hos den unge mannen i gårdshuset. Följer med obehag hans första stela möten med grannarna och det hemsökta duschrummet i källaren, där en mörk muskulös kraft i utbyte mot lite hjärteblod tar honom till en plats där alla önskningar blir sanna.

En sån plats tycker jag själv verkar oerhört skrämmande. Ändå är John, och de grannar som upptäckt duschrummets magi lyckliga där. För vissa blir det ett farligt beroende. Som går för långt.

Också romanen går för långt. Blandningen av självskärande grannar, självdöda måsar, mått­lösa snatterier på Åhléns, odöda barn, trolleriteknik och en metafysisk Palmemördare som bor i berget, i själva Brunkebergs­åsen som ju sträcker sig ända till Dekorima i hörnet där han sköts – tappar kraft. Rörelsen stillnar.

Men så går det ju med de flesta rörelser.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.