Befriande absurd feminism

Uppdaterad 2016-09-15 | Publicerad 2016-09-08

Malin Krutmeijer läser Nanna Johanssons novellsamling

Nanna Johansson (född 1986), serietecknare, radioprogramledare och författare.

Några gånger skrattar jag högt när jag läser Nanna Johanssons novellsamling Paradise. Åt det här till exempel, om en huvudpersons sömnsvårigheter: ”Din läkare sa att det berodde på inaktivitet och oavbrutet snusande men du visste att det var något större, kanske en psykisk sjukdom”.

Jag flinar också när Amanda i novellen Hantverk konstaterar att hon gillar den kalla årstiden för ”då finns det inga krav på att vara sprallig och levande”.

Humorn känns igen från Johanssons seriestrippar och -böcker, radioprogram och podden Lilla drevet. Hon är bra på ett slags mikrosociologiska spaningar där hon ringar in typer, normer och sådant som är på gränsen till att vara klichéer.

I sin prosadebut – ett par av texterna har tidigare publicerats som e-noveller – låter hon oss möta tio akut avundsjuka, frustrerade, förbannade och sluga kvinnor. En flicka utvecklar en oroande lust att sätta eld på saker. En annan sviker sin nya kompis å det vidrigaste. En kvinna offrar, oklart hur medvetet, sin dotter på mobbningens altare för lite sällskap och några shots.

Ibland lyckas de mestadels unga kvinnorna vända ett socialt nederlag till en seger, ibland får de nöja sig med ren, rå hämnd. Kompromisser och ödmjukhet är dem främmande.

Maktkamp, drifter och missunnsamhet flödar från sidorna, några gånger silade genom en 30-årskris. Kompisar skaffar jobb och barn och blir upptagna och präktiga medan novellens huvudperson rasar och beter sig, ja, som ett as.

Det finns något befriande och på ett absurt sätt feministiskt i det här, även om det inte är alldeles originellt. Tankarna går osökt till exempelvis Malin Lindroths och Sisela Lindbloms noveller och romaner.

Tyvärr hittar jag inte något liknande Lindroths och Lindbloms på varsitt sätt härliga litterära kraft och vildhet i Nanna Johanssons noveller. Det är som att de saknar en bärande atmosfär, det där magnetfältet som uppstår runt en när man läser. Det kan ha med både språk, idé och handling att göra.

Det betyder inte att novellsamlingen är trist, tvärtom är den rätt rolig. Den är bara en smula spänningslös och lättviktig.

Fast i några texter glimtar det till. Temperaturen stiger i novellen Vargar, som utspelar sig i ­Almedalen, en tacksam miljö med politiska spel, prestige, fylla och bruset i sociala medier. Här gör ett revanschlystet före detta ungt politiskt stjärnskott bort sig i en debatt men fabricerar ett rykte som dränker hennes egen skam.

Bäst gillar jag Underbara monster, om två systrar som sexutpressar män. Här finns ett inre tryck i berättelsen. Språket är säkrare än i flera av de andra novellerna, och läsningen känns som att abrupt kastas in i och ut ur en mycket större historia.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.