Drömmarnas stad ur förlorarnas perspektiv
Uppdaterad 2016-07-22 | Publicerad 2016-07-21
Taïa lyckas inte leva upp till de tidigare mästerverken
”Jag älskar Paris. Det är min stad. Jag har inga franska handlingar, men ingen kan beröva mig den här rätten. Den här tillhörigheten.”
Alla vägar leder till Paris. I alla fall för de som lever i spillrorna av det franska imperiet. Zahira kommer från Marocko, Zannouba från Algeriet. I Paris möts de och blir vänner, förenade genom sina liv i samhällets utkant, av sitt yrke – de säljer båda sex.
Det brukar vara pojkarna som står i centrum för Abdellah Taïas böcker. Ofta har de en stark självbiografisk anstrykning, som i mästerverken Ett arabiskt vemod och Frälsningsarmén. Den unga mannen som dras mellan sin kärlek till familjen och sin kärlek till männen. Försöker få dem att gå ihop.
Nu är det i stället Zahira och Zannouba som talar, i en bok dedikerad till Taïas systrar, både de bokstavliga och de bildliga.
Ändå är det likheterna med de tidigare böckernas huvudgestalter som slår en, snarare än skillnaderna. Zahira och Zannouba har liksom de självbiografiska böckernas Abdellah hållits utanför i sitt första land, samtidigt som de inte helt och hållet släppts in i det Frankrike där de nu bor.
Där Taïa tidigare ofta har haft en tydlig, genomgående stämma som talar i sina böcker, låter han nu olika röster byta av varandra. Monologerna kompletteras ibland med filmiska scener. Zahiras och Zannoubas röster är den parisiska underjordens röster, men Taïa söker sig vidare, till de som är ännu längre ner än dem. Allal, som befinner sig på botten av det marockanska samhällets hierarki.
Mojtaba, nyanländ i drömmarnas stad, som räddas av Zahira och kanske även räddar henne. Smärta, passion och grymhet rör sig inom och mellan alla människor i boken, ett slags evigt spel som inte går att vinna eller stanna.
Ett land att dö i har en ambitiös ansats med sina många livsöden och önskan att skildra Paris ur förlorarnas och drömmarnas perspektiv. Så stannar den också vid att vara just en ansats, står fortfarande i startgroparna när den når sitt poetiska slut.
Rösterna talar skilda från varandra, får aldrig mötas. Och vi får aldrig uppleva vad som sker när de olika passionerna och smärtorna krockar med varandra, när människor möts.
Snarare än en fullfjädrad roman blir boken ett slags drömspel där vackra och klarsynta fraser flyter förbi. Där glimtar ur människoöden skimrar till. Och där bilden av drömstaden Paris kalejdoskopiskt förändras om och om igen, vrids från en stad som välkomnar till en som stöter bort.
”Lämna mig inte. Paris har blivit kallt, dövt, ledsamt, okänsligt. Rasistiskt. Paris kommer att ta livet av mig. Jag behöver dig. Jag behöver din hand, den obekymrade, dansande och sjungande pojkens hand. Jag behöver din evigt fria själ. Den behöver jag.”
