Ett författande liv i backspegeln
Jack Hildén läser Gun-Britt Sundströms ”Skrivliv”
Publicerad 2018-09-06
Det sägs ibland att ”Hur hade det sett ut om en kvinna skrev såhär”? Då åsyftas långa, jag-centrerade böcker om skapandets förutsättningar kombinerat med detaljerade vardagsbetraktelser, i stil med Knausgård och Norén. När folk säger så brukar jag stilla tänka att det görs väl hela tiden. Tur är väl det! Det kan nämligen resultera i ett underhållande och reflekterande verk som Skrivliv.
Gun-Britt Sundström beskriver det som att hon endast är redaktör, eftersom tidsramen (1965, då arbetet med debuten inleddes, till 1978 då familjelivet inleddes) är så avlägsen att flera liv hunnit passera sen dess. Jag accepterar premissen, men som läsare är det dagbokens inbjudande form man tar del av.
I Lundströms bokradio (25 augusti) menade Sundström att något som grämer henne i dagböckerna är att de är så präglade av relationer. Förälskelser och svärmerier överallt. Citatet förvånar mig i efterhand, eftersom Skrivliv i så hög grad handlar om henne. I hela sin skönlitterära och journalistiska karriär har hon utmärkt sig som individualist. Vägrat låta sig inordnas i system och bland etiketter.
Det är också detta som gör boken svår att smälla på den klassiska etiketten Tidsdokument. Trots att den genomtröskade vänstervågen under 60- och 70-talet behandlas. Visst, det promeneras i första maj-tåg, och Sundström resonerar om kollektivets kraft: ”Kollektiv verkar obegriplig för några, samtidigt som den just nu är en livsomvälvande upplevelse för många av oss.”
Nej, kärnan finns i hur man som författare förhåller sig till livet och författandet samtidigt, och hur oskiljaktiga de är. Särskilt om man som Sundström använder sitt eget liv för att frammana fiktionen. Tro mig, det ger upphov till precis de förvirrade tankegångar som skildras i Skrivliv.
Som författare eller kulturhistoriskt intresserad finns här massor av guld och meningar att citera. Som när Bonniers utan hennes godkännande har skrivit en löjlig baksidestext till debuten Student -64. Det är underbar läsning. Varje författare kommer känna igen sig. Integritet eller acceptans? Varför skriva när man hatar allt som omger det? Eller som hon själv formulerar det: ”Det underliga är bara: är detta liv något jag valt? Nej! Det bara blev!”
Vilket sammanfattar boken bra, för självklart har hon valt detta liv. Hon har pluggat, läst, skrivit. Ägnat sig åt saker som enskilt inte verkar vara något särskilt, men som sammantaget både råkade och var ämnat att bli en författares liv.
Det skrivande livet är att börja med en abstrakt dröm, omöjlig och kanske inte ens önskvärd att nå. De första stegen är ovana och skrämmande. Långsamt tränas man in i det, och tvingas acceptera en vardag också av drömmen.
Stundtals är det för likt ett liv. Sundström skildrar verkligheten utan dramaturgiska kurvor. Problemet med det är att livet är ganska tråkigt. Ambivalens är hennes mest genomgående känsla. En dag i mars 1974 står det: ”I måndags började jag alltså på en bok, i tisdags tänkte jag ta trean i latin, på onsdan planerade jag en litteraturhistorieavhandling och imorse kom jag äntligen igång med boken, men då var det dags att göra en arbetsdag på DN igen!” Skrivliv hade behövt rensas från en del velande för att vara helgjuten.
