Dylan skriver som din halvfulla rockmorbror
I ”Låtskrivarkonsten” reduceras musiken till en nostalgitripp för världens missförstådda grabbar
Publicerad 2022-11-15
Hallå. Har jag kommit till Internationella domstolen i Haag? Jag vill göra en anmälan.
Bob Dylans Låtskrivarkonsten är karlns första bok med nytt material sedan 2004 års Memoarer. Enligt utsago ska nobelpristagaren ha arbetat på texterna i tolv år. Helt säkert har Dylan jobbat mer än översättaren Sven Lindström, vars insats troligen var över på tolv minuter.
Låtskrivarkonsten vill vara ett centralverk över populärmusiken som den såg ut under 1900-talet. Vad som erbjuds är 66 ”essäer” om sånger som författaren håller kärt. De liknar mer amatördramatik, milt baserad på texternas innehåll.
62 artiklar handlar om män. 63 låtar härstammar från USA. De övriga tre valen är onekligen påvra: The Clashs London Calling, Elvis Costello & The Attractions Pump It Up samt The Whos My Generation.
Resultatet liknar en uppföljare till de ”sleeve notes” som Bob Dylan författade till 1993 års coveralbum World Gone Wrong. Möjligen hade sidorna fungerat som samtalsunderlag till den trevliga radioshowen Theme Time Radio Hour som Dylan sände under 00-talet.
Sven Lindström stöper Bob Dylan i den sämsta sortens rockprosa, svår att skilja från din sängrökande morbrors Facebook-statusar, formulerade av den som en gång var en äkta rocker men som i takt med alkoholintag reducerats till inget.
På 339 sidor (hälften består av bilder på hur det var förr i tiden) används frasen ”den här” 154 gånger. Snarlika ”det här” ytterligare 110.
Språkligt liknar Låtskrivarkonsten – istället för en 81-årig mans kärleksbrev till en kultur som han är skyldig exakt allt – en barnbok. Känslan förstärks av att formgivaren visst haft Gröngölingsboken som förlaga.
Den enda gången brudar betyder något är när hål av olika slag ska fyllas, alternativt när de ljuger och horar
Men det är inte främst fallfärdiga ordföljder (”oavsett hur många stolar du äger har du bara en röv”) som gör läsningen till en börda. Försvenskningen blixtbelyser hur okunnig Bob Dylan är om musik med samtliga moderna mått.
Skillnaden mellan Bob Dylan och den insomnade musikkritikern Lennart Persson blir här försvinnande liten. Sven Lindström, till vardags programledare för Per Gessles satellitradioshow Nordic Rox, är även han en uppenbar ideologisk avkomma till Persson, trots att den sistnämndes livsverk (där ”riktig” musik alltid har sitt ursprung i något jävla bomullsfält) har skadat musikförståelsen hos generationer svenskar.
I Låtskrivarkonsten är ingenting tanke, enkom gestaltning. Musiken reduceras till en nostalgitripp för världens missförstådda killar. Varannan artist tycks vara en otrogen seriemördare eller nån läbbig knullis. Samtliga sångare som polat med ”slödder” geniförklaras, ity detta bevisar att GRABBARNA MINSANN LEVT.
Put another dime in the jukebox baby.
Den enda gången brudar betyder något är när hål av olika slag ska fyllas, alternativt när de ljuger och horar. Som i följande ”teater” inspirerad av Vic Damones On the Street Where You Live: ”Du föll för den heta damen, vampen som bor här i närheten och som har fått dig att bli handlöst förälskad. Hon har dig på kroken.”
Bob Dylan vill vara uttolkaren av den stora amerikanska sångboken men når knappt Anders Bagges plattityder.
Bevismaterial 1 (om Percy Comos Without A Song):
”När han stod där och sjöng ägde han låten och han delade den och vi trodde på vartenda ord. Vad mer kan du begära av en artist?”
Bevismaterial 2 (Om The Platters My Prayer):
”Det känns som om texten betyder mycket eftersom sångaren sjunger med sådan känsla”.
Morbror måste välja – tangenterna eller flaskan. INTE EN SHERRY TILL. Men morbror är inte färdig. Han rusar vidare till Bing Crosbys Whiffenpoof Song. ”Den här låten är en grinande dödskalle”, tjuter gubbfan och kickar därefter igång Warren Zevons Dirty Life And Times. Morbror sluter ögonen och berättar vad han ser: ”Du knullade med en kvinna du knappt brydde dig om, på en tigerfäll medan du rökte vattenpipa.” Nej, det gjorde jag inte.
Allt som Bob Dylan tänker om Little Richards Tutti Frutti har någon annan redan sagt
Käften går. Upp och ned, kors och tvärs. Men allt som Bob Dylan tänker om Little Richards Tutti Frutti har någon annan redan sagt. ”Analysen” om 1800-talskompositören Stephen Foster blir parodisk. Foster kan jämföras med Edgar Allan Poe, förklarar Dylan utan motivering, ovetandes om att skugglegenden Foster nyss avhandlats i detalj av den brittiske författaren Bob Stanley i den 700 sidor långa Let's Do It: The Birth of Pop Music: A History. Jämfört med Stanleys text blir det blir uppenbart hur illa Dylan hanterar sitt ämne.
Vid ett tillfälle, i en något oväntad utläggning om det polyamorösa äktenskapets fördelar, vänder sig Dylan till alla göttiga quinnor därute: ”En nertryckt kvinna utan framtid som har fått sina smällar av ett hårt samhälle, skulle inte hon ha det bättre som en av en rik mans fruar? (…) Kom igen, tjejer – här finns det ännu ett glastak att krossa.”
Ja tjejer. Kom igen.
Värst går det när Bob Dylan ska tolka The Clash. Enligt författaren blev London Calling en världshit på grund av att den urbrittiska låten får amerikaner att tänka på Mississippifloden: ”Det är det som gör att just den här låten appellerar till så många.”
Vän av ordning grunnar naturligtvis på hur London Calling togs emot längs Nilens stränder? Kanske borde man göra en särskild London Calling-utgåva för Centraleuropa? Där har de ju också vatten och grejer.
På 2020 års album Rough & Rowdy Ways presenterade Bob Dylan ett av livets stora verk: det tio minuter långa litterära minnesarbetet Key West (Philosopher Pirate). Men den mest högstående av konstformer – kulturjournalistiken – behärskar han inte.
