Guldregn över de superrika
Petter Larsson om den svenska skattepolitikens stora vinnare – och många förlorare
Publicerad 2017-01-27
RECENSION. Sverige är ett högskattesamhälle. Men bara för vanligt folk som betalar både höga inkomstskatter och hög moms jämfört med andra länder.
För de rika, den ägande klassen, har de senaste 40 årens reaktionära revolt mot det jämlika samhället förvandlat landet till ett paradis.
Det är den centrala tesen – avslöjandet! – i journalisten Erik Sandbergs politiska essäbok Jakten på den försvunna skatten.
Redan i filmen och boken Lönesänkarna (2013, 2014) tog han sig an frågan om de växande klassklyftorna. Då låg fokus på fördelningen mellan löner och vinster, och Sandberg visade hur löntagarna under 70- och 80-talen hela tiden förlorade mark till kapitalisterna.
Men parallellt med den utvecklingen, som drivits både av teknologisk utveckling och politiska beslut, ligger skattereformer som tämligen konsekvent gynnat de superrika.
Den totala skattekvoten har hyvlats ner. Hade vi i dag (43,3 procent) haft samma skattenivå som under regeringen Persson år 2000 (49 procent) hade den offentliga sektorn haft upp emot 250 miljarder mer att röra sig med. Det är fem gånger kostnaderna för dagens migrationspolitik.
Med kraftigt sänkta bolagsskatter – här driver Sverige på andra länder i en kapplöpning mot botten – avskaffad skatt på förmögenheter, gåvor och arv och dramatiskt sänkt fastighetsskatt har staten dessutom öst pengar över dem som redan har.
När förmögenhetsskatten slopades fick till exempel de tre procent av befolkningen som över huvud taget betalade denna skatt dela på över sex miljarder. Så slapp finansmannen Fredrik Lundberg betala 39 miljoner om året, Carl-Henric Svanberg kammade hem närmare sex miljoner medan Jacob Wallenberg fick en skattelättnad på en miljon.
Vi andra?
Plus minus noll?
Inte alls.
För i andra änden av ekvationen står förstås järnvägar som inte repareras, nedlagda sjukhus, en a-kassa som knappt går att leva på. Om så bara de tio rikaste personerna i landet verkligen betalade den futtiga förmögenhetsskatt på 1,5 procent på tillgångar över 1,5 miljoner, som gällde fram till 2007, hade det inbringat 13,5 miljarder, räknar Sandberg.
Det är till exempel 23 000 lärartjänster, eller en fördubbling av kulturdepartementets anslag.
I förmögenhetskoncentrationen finns en självförstärkande logik: ju mer makt de superrika samlar på sig, desto mindre vågar politikerna utmana dem.
Det räcker att de hostar om utlandet, så får de som de vill.
Och hostat har de. Det helt avgörande argumentet för många av skattesänkningarna har varit globaliseringen. Sverige måste vara ett attraktivt land för kapitalister, annars placerar de sina pengar någon annanstans. Och då ryker jobben.
Det ligger så klart en del i det, men förmodligen är rädslan överdriven. Sandberg pekar på hur möjligheterna till skatteflykt och skatteplanering minskar i takt med att skatteparadisen steg för steg bänds upp. Globalisering och digitalisering innebär ju också att skattemyndigheterna kan samverka och efter terror-attackerna i USA och finanskrisen ligger det nu i mäktiga staters intresse att fylla på kassakistorna och stoppa terrorfinansieringen. Dessutom, visar han, finns en växande vetenskaplig insikt om att jämlika länder, som de nordiska, långsiktigt klarar tillväxten bättre än ojämlika. Till och med IMF drar nu den slutsatsen.
Men framför allt lyfter Sandberg fram exempel på det möjligas politik från andra länder.
Hur kan Tyskland, USA och Frankrike hålla sig med arvsskatt?
Vad med den norska och franska förmögenhetsskatten?
Varför kan USA ha en progressiv fastighetsskatt och en hög bolagsskatt? Hur kan länder som Italien, Frankrike och Storbritannien höja sina skatter på kapitalinkomster?
Det är bestickande, de sitter ju i samma globaliseringsbåt som vi.
Om Sandberg alltså effektivt undergräver seglivade skattemyter, befäster han en del andra populära men svagt underbyggda föreställningar, allt i det goda syftet att få oss att verkligen blir oroliga för den ökande ojämlikheten.
Han målar med lite väl bred pensel upp ett samband mellan ökande klyftor och högerradikala partiers framgångar, radar exempel på svensk korruption, och varnar för att stödet för demokratin är på väg att urholkas.
Men även om det förmodligen ligger en del i tesen om hur globaliseringens förlorare tenderar till högerradikalism, kan ytterhögerns frammarsch inte reduceras till socioekonomi. Förtroendet för politiker och partier har tydligt stärkts under 2000-talet, efter ett ras under 90-talet. Och det finns inga studier som tyder på annat än att Sverige skulle vara ett av världens minst korrupta länder.
Jag studsar också på hans vanskligt lösa spekulationer om att arbetslösheten i Trollhättan – den högsta i landet påstår han felaktigt – skulle ha drivit fram morden på skolan Kronan 2015. Hade Anton Lundin Pettersson haft ett jobb, hade det kanske aldrig skett, funderar han.
Visst. Eller så hade det det ändå. Individuella livsöden är trots allt inga rena avspeglingar av sociala omständigheter på samhällsnivå.
Så hur blev det så här? Sandberg pekar på hur näringslivets lobbyism och direktörernas flytthot drivit politikerna framför sig och hur reformerna har skett stegvis.
Men på frågan om varför den breda medel- och arbetarklassen stöttat den här politiken år efter år har han inga svar. Vi är ju så många att vi avgör alla politiska val i det här landet. Varför bedrar vi oss själva?
Man kan gå till tyska ekonomijournalisten Ulrike Herrmanns Hurra, wir dürfen zahlen (Hurra, vi får betala) från 2010. Tyskland, liksom hela Västeuropa, har nämligen likartade problem, och Herrman skissar samma utveckling som Sandberg.
Hennes svar är att de rika är skickliga på att göra sig osynliga, de är så få att de ofta försvinner i statistiken, och de stoltserar inte öppet med sina pengar och sin makt.
Medelklassen ser inte de ofantliga rikedomarna, och underskattar därför sitt underläge, samtidigt som de överskattar den sociala rörligheten. De tror att bara för att de tjänar hyggligt, har lång utbildning, bor bra och sätter ungarna i fina skolor, så är de nästan överklass själva, eller så kan deras barn bli det. I stället för kamp uppåt lägger de sin energi på att avgränsa sig nedåt.
Jag tror samma sak sker i Sverige, men att idén om att vi alla är någorlunda jämlika är ännu starkare här, och att de rika alltså är ännu mer osynliga.
Den allians mellan de fattiga och medelklassen som socialdemokratin förenade i gemensamma system är på väg att spricka och ersättas av en allians mellan medelklassen och de rika, mot de fattiga. Med borgerligt språkbruk: mellan dem som är innanför och dem som är utanför. De som har jobb ställs mot de som inte har det och de infödda ställs mot de invandrade medan den riktiga överklassen flinar hela vägen till banken.
För att en sådan förändring ska kunna ske krävs två saker: att skillnaderna mellan de rika och medelklassen döljs och att klyftan till de fattiga förstärks. Det är precis vad som skett. Med tjugo år av reallöneökningar, feta jobbskatteavdrag och rut-bidrag, så känner medelklassen sig som vinnare – fastän den inte är det.
Förhoppningsvis kan därför Sandbergs avtäckning av vem som vunnit och vem som förlorat de senaste decennierna rikta blickarna uppåt igen.
Det är inte de fattiga som tar medelklassens pengar. Det är de rika som smiter från notan. Det är dags att även de inkluderas i slagordet ”alla ska med”.