Stina Ekblad bjuder på jublande läsglädje

Skriver branschsatir med humor och mild ironi

Publicerad 2020-10-03

Skådespelaren Stina Ekblad (f. −54) debuterar som författare med ”Här brusar strömmen förbi”.

En gång delade jag hytt med tre främmande kvinnor på Finlandsfärjan och drabbades av en surrealistisk upplevelse. Kvinnorna talade finlandssvenska och lät precis som Stina Ekblad. Jag som trodde att hon var unik med sin specifika intonation! Kvinnorna kom kanske från byn Solf i Österbotten, där växte nämligen en av vårt lands största skådepelare upp.

Alla som har fått för sig att det svenskspråkiga Finland består av en välbeställd samhällsklass kan läsa den här boken och få perspektiv. Stina Ekblads föräldrar var småjordbrukare och barndomen präglades av efterkrigstidens fattigfinland med materiell brist och sinnen som plågades av våldsamma minnen.

Memoarerna visar att intellektuell hunger skär genom samhällsklasserna. Ekblad närde tidigt en vurm för skönhet och ordens klang. Hon brister ut i bibliotekseufori och prisar mammans mörka, starka röst när hon för barnen läste om fattiga Skrållan hos Zacharias Topelius.

Själv läste hon redan vid fyra års ålder och ville som ung bli författare. Till det behövdes inga pengar. Men snart märkte hon att hon var bäst på att framföra andras texter.

Trots att hon knappt sett en teater utbildade hon sig vid 70-talets början till skådespelare i Odense. Tidigt satsade hon på att bli gåtfull som skådespelartyp. Minns att jag fick gåshud av hennes röst och androgyna utstrålning som Ismael i Bergmans ”Fanny och Alexander”.

Den skvallerlystne läsaren har inte mycket att hämta. Ekblad berättar generöst om sin barndom, men den vuxna Stina uppehåller sig vid yrkesrollen. Filmerna. Pjäserna. Memoarerna är lustläsning för alla som är intresserade av skådespeleri, litteratur och att leva som konstnär.

Hon avskyr att improvisera och trivs därför med Ingmar Bergmans stränga ramar, exempelvis i arbetet med ”Markisinnan de Sade” på Dramaten. Trots att han inte läser poesi!

Mai Zetterling ser hon som en stor konstnär. I filmen ”Amorosa” lät hon Stina Ekblad briljera med hela sitt register som den själsligt sköra Agnes von Krusenstjerna. Här växlar Ekblad mästerligt från feminint folkviseljuv till erotiskt burlesk och över till farligt groteskt.

Poesins ambassadör citerar dikter och speglar sig i orden. Ibland är diktcitaten för långa. Det är ju hennes röst man vill höra! Som hur hon hanterar regissörer som bjuder in till läsning på hotellrum och öppnar klädda i löst knuten morgonrock.

Det är lätt att bli tjusad av Stina Ekblads lekfullt rytmiska formuleringsförmåga. Jag tänker på Erland Josephsons memoarsvit, exempelvis ”Föreställningar”, hur elegant han beskrev skådespelarens utsatta arbete och regissörers egenheter.

Med hjälp av lakonismer och mild ironi är Stina Ekblad lika bra, kanske bättre, friare och vildare i sin branschsatir. Med humor gestaltar hon hur det känns att med hennes pärlband av prisbelönade rollprestationer mest bli känd för allmänheten som obducenten i tv-serien om Kurt Wallander.

Ibland kommer debuter sent. ”Här brusar strömmen förbi” bjuder generöst på jublande läsglädje.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln