Dans runt rasism

Sinziana Ravini om Zadie Smiths nya roman: Sjuder av Black lives matter-kraft

Publicerad 2017-10-23

Brittiska författaren  Zadie Smith (född 1975) slog igenom 2000 med ”Vita tänder”.

Kan man dansa sig ut ur livets orättvisor? Anthony Quinn i Zorba the greek lyckas till viss del. För vad gör han när hans värld slutligen rasat samman? Sätter igång och dansar. Även slavarna dansade i sina kedjor. Det var så steppdansen uppstod.

Dansen befriar, åtminstone mentalt. Men den kan också kedja fast en vid vanföreställningar om kön, klass, kulturellt ursprung och hudfärg. Hur dansar man sig fri från alla dessa bestämmelser? Eller är viljan att undkomma kategorierna en farlig dröm om ”den rena människan”?

Det är några av de tankar Zadie Smith laborerar med i sin senaste roman Swing time. Den handlar om dans och om vänskapen mellan två unga kvinnor som delar exakt samma bruna hudton, om rasism, klasskamp, ambitioner, besvikelser och framför allt – om konsten att bli sig själv.

Boken bär många likheter med Ferrantes vänskapskvartett. Historiens hjältinna har inget namn, hon är nästintill identitetslös och lever genom väninnan Tracy. Denna är till en början väldigt självdestruktiv, men hennes behov av att hela tiden leva ut sina begär och drömmar gör att hon så småningom lyckas bli dansare. Romanens huvudfigur kommer att leva i skuggan av en tredje kvinna – artisten Aimee, för vilken hon jobbar som personlig assistent.

Med Aimee åker hon till en västafrikansk by för att ägna sig åt diaspora-turism, besöka gamla slavfort där förfäderna en gång suttit, för att så småningom öppna en skola för flickor. Med tiden inser hon dock att folket i den afrikanska byn är betydligt lyckligare och rikare än de någonsin kommer att bli.

Redan i romanens början drabbas protagonisten av en svår insikt när hon i vuxen ålder återser ett kärt gammalt klipp med en dansande Fred Astaire. Hon inser efter alla dessa år att han har ett blackface. Varför hade hon förträngt detta? Hon rynkar förskräckt på näsan och börjar tänka på annat.

Här gör jag en paus i läsningen och googlar mig genast till video-snutten. Ja, det ser helt klart skumt ut. Men sen stöter jag på en intressant artikel där skribenten hävdar att det snarare rör sig om en hyllning än en karikatyr, eftersom ansiktsmålningen saknar den överdrivna vita munnens blackface- signalement.

Det är inte lätt att veta vad Fred Astaire innerst inne ville, men en sak är säker – Zadie Smith ställer läsaren inför ständiga dilemman som man måste klara av på egen hand. Bokens rationella, röda tråd är huvudfigurens mor som är ett fantastiskt porträtt av intellektuellt uppvaknande: hon börjar vidareutbilda sig, blir aktivist och så småningom politiker.

Hon bombarderar historien med starka oneliners som: ”Människor är inte fattiga för att de fattar dåliga beslut, de fattar dåliga beslut för att de är fattiga”. Den arrivistiska klasskampen får sig dock en törn mot romanens slut vilket är en skön twist, Paulo Coelho-moralkakan till trots.

Själv hade jag önskat en tajtare dramaturgi och framför allt lite mindre upptagenhet vid ytan. Jag är trött på kvinnor som tror att kläder skall lösa deras problem. Visst, även jag sicksackade på 90-talet mellan grunge- och gothstilar, med batikfärgade bohem-t-shirts, Doc Martens-kängor och piercing i tron att jag skilde mig från mängden, när jag i själva verket såg ut precis som alla andra.

Berättelsens tyngdpunkt ligger någon annanstans. I vägran att förvandlas, i modet att förbli sig själv, mot alla odds, i kraften att återvända till den punkt man en gång lämnade och stanna kvar, utan att vänta på något särskilt.

I den bemärkelsen är Swing time en anti-utvecklingsroman som inte tycks tro på den klassiska success-storyn. Däremot sjuder den av en optimistisk Black lives matter-kraft, som här och där utmanar det svartvita tänkandet med vad jag skulle kalla ett polykromt subjekt.

Bokens protagonist känner sig nämligen svart i England, brun i New York och vit i Afrika. Allt är relativt, även hudfärgen. Innebär det att det finns en chans att vi en vacker dag kommer lämna vårt ytfetischistiska barbari till förmån för ett annat tänkande? Andra kategorier? Vilka kommer dessa vara i så fall?

Jag kan bara hoppas att Zadie Smith kommer ta sig an framtiden nästa gång, för är det någon som skulle kunna tänka nytt kring dessa frågor, så är det hon.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.