Hänsynslös och öm på samma gång
Jenny Högström om en debut som återskapar rösten och minnet
Publicerad 2018-08-25
Den gråtande modern är lika gammal som moderskapet självt. Som figur är hon åtminstone jämnårig med jungfru Maria. I svensk samtidslitteratur syns hon i Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Där har dock den heliga madonnan förvandlats till ett kollektiv, till kvinnor av kött och blod som begråter sina söner – och tårarna i sin tur förvandlats till ett hav.
I debutanten Burcu Sahins diktsamling Broderier heter det i stället, i bokens allra första dikt: ”Inga mödrar gråter här längre.”
Dikten riktar sig från ett vi till ett du, och läsaren förstår omedelbart att den drömda verklighet som framställs utgör själva motsatsen till den levda. Det är en önskedröm, en besvärjelse à la den gamla kampsången ”I natt jag drömde”: ”du drömde// att lagen stod på vår sida // att hyllningssångerna sjöngs i våra namn.” Därmed är också mödrarnas gråt en realitet, om än inverterad. Och negationen upprepas även längre in i boken: ”ingen gråter // tårar kan inte bli en flod att flyta på.” I stället för tårar omsätts sorgen i den här dikten till handling.
Så, vem är diktens ”du”? Vilka är ”vi” som inte har lagen på vår sida och inte är ämne för några hyllningssånger? Vilken plats är ”här”? Jag hade inte mått dåligt av en kontextualisering från förlagets sida, några rader hade räckt – en enkel fingervisning om vad det handlar om, utöver det pliktskyldiga diktcitatet på bokens baksida.
Dikten själv talar om tysta gravar, om en mormor, hundar, grannar, bröd, och ett bord som står uppdukat ”precis som du lämnat det”. Den här typen av arkaiska figurer, platser och måltider är återkommande. I bestämd form får de en närmast mytologisk prägel. Det finns mödrar, mormödrar och inte minst systrar (men däremot inte särskilt många manliga familjemedlemmar). Det finns arv och rötter, som nu växer – i asfalten – på en ny plats. Det finns ett modersmål och ett annat språk som knyter sig i munnen – till skillnad från exempelvis Athena Farrokhzads Vitsvit där en mor symboliskt låter ”blekmedlet rinna genom syntaxen”.
Det finns en muslimsk vardag, det finns exil, det finns förlust – av hem, släkt, språk och minne, av en egen subjektivitet och plats i världen. Det finns en omkastning av roller där döttrarna plötsligt är föräldrar till sina egna morsor. Det finns också ”broderierna” på kvinnornas huvuddukar, på deras hantverk, deras förvärvsarbete, deras ärvda linne, men också som en bild för dikten och vad den gör: ”där roten kapas // växer trådar ut.” Att sy som i att laga. Sy som i syster.
I en essä med den emblematiska titeln Jag befinner mig i väven som är litteraturen skriver Sahin: ”Det som inte är möjligt i verkligheten kanske är möjligt i dikten.”
”Broderier” är en på en gång stor och liten bok. Med sina knappa 80 sidor växer den för varje läsning, ibland ljudligt klingande, ibland högstämt och emfatiskt, samtidigt återhållet, knappordigt. En släkting hittar den i Helene Rådbergs Politiken från i våras. Också Rådberg skriver om sorg och omsorg, systerskap, kroppsarbete, textilindustri och kvinnor som arbetar och ägnar sina liv åt att ta hand om andras barn än sina egna.
Men om Rådbergs kamp är facklig, handlar Sahins om att återskapa en röst, ett minne och en plats med hjälp av diktens broderier.
I essän skriver hon: ”Det är hänsynslöst att vilja minnas det som en annan vill glömma.” Men bara en dikt som förmår vara hänsynslös kan samtidigt vara så öm.
