En avsky som slår åt alla håll
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-09-24
Viktoria Jäderling försöker förstå en hatisk Imre Kertész
Imre Kertész litteratur mellan 1975 och cirka 2007 vibrerar av paradoxer. Konsten som ett elektrifierat drama mellan det möjliga och det omöjliga. Konsten som en likvideringsprocess, en akt som samtidigt skapar och förintar jaget. Auschwitz som en plats för lycka och skönhet.
Enligt Kertész ”dagboksroman” Den sista tillflykten lever han nu i en värld där tänkande och handlingar över huvud taget är omöjliga. En diskret fascism väntar Europa, om vi inte redan är där. ”Vi lever i Auschwitzkulturens och i Festspelens i Salzburg tidsperiod.”
Författaren sörjer ett gammalt Europa där metafysik och mystik fortfarande var möjliga – och därmed stor konst, skapad av ”stora andar”: Nietzsche, Beethoven, Stendhal, Churchill, Debussy, Mahler, Mann, Miłosz, Kafka, Camus, Celan etcetera. Stora starka andar, inget tvivel om det, och Kertész är givetvis en av dem.
Det glimtar till ibland i den här boken, i de här mellan två pärmar samlade utkasten till roman. Kanske är det för att han så ofta citerar sig själv, inte minst dagboken från 2011, Från Budapest till Berlin, som utspelar sig mellan 2001 och 2003. Kertész verk har alltid varit ett slags plastiskt, levande material. Varje ny bok går i dialog med tidigare, fördjupar och komplicerar dem.
Nu griper jag nästan desperat efter de gamla romanerna. Bläddrar och läser ur den kristallklara, hårda, superba sviten om Förintelsen: Mannen utan öde, Kaddish för ett ofött barn, Fiasko, Likvidation.
Han är åtminstone konsekvent, också här i sin sista bok: i en tillvaro där handlingar är omöjliga vägrar hans berättare visa handlingskraft. Dagboken, romanutkasten, självciterandet visar i stället någon med oroväckande tecken på klinisk depression: energilös, ältande, okoncentrerad, onyanserad, föraktfull, självhatisk, självömkande och suicidal.
En ibland skamfylld, ibland skamlös, och inte så sällan slentrianmässig, närmast kokett, avsky slår åt alla håll: mot det egna jaget och kroppen, naturen och hela jävla Europa. Framför allt Europa. Nej, framförallt Ungern. Och mot araberna, mot islam och de liberala vänsterjudarna och västs hycklande ansträngningar för det så kallade mångkulturella samhället (”demokrati och rösträtt åt schimpanser”) – allt som är på väg att förstöra Europa. Vad är det nu för fel på Ungern, undrar jag.
Det är sorgligt på många olika sätt. Också för att han så ofta är i sin djupaste rätt till avsky. Frågan är om det fortfarande är Auschwitz – där Kertész var fånge 1944-45 – som sakta dödar honom. Efter Nobelprismottagandet i Stockholm 2002 tvingas han med accelererande Parkinson flänga runt världen, fullständigt bränna ut sig under ceremoniösa tillställningar och uppläsningar, i en enda lång ond strömvirvel hösta in allehanda priser och utmärkelser; gå ner sig i bekräftelseträsket, i kölvattnet av det stora priset, den ”högsta litterära vinsten” – dödskyssen. Nu ska varje nysning dokumenteras. En faderskult som liknar andra faderskulter där – föreställer jag mig – snikna förläggare sliter lösa anteckningsblad ur den åldrande mannens händer. Skitsamma om vi har läst det förut, men då i redigerad form.
Kvinnans roll är anmärkningsvärd. Kvinnan är något värdefullt som erbjuds mannen i världen. Hustrun är helgonlik och underbar, men förstås också krävande. Ibland är kvinnan en hora, som man kan kasta slängkyssar åt.
Ofta är kvinnan vacker, och då skriver man det. Ibland är hon bara alldaglig eller knubbig och klunsig, och då skriver man det i stället. Troende kvinnor är ofta sensuella. Ett par gånger är kvinnan bildledet i en liknelse för en och samma döende balkongväxt, som här:
”Krukväxtens uppåtsträvande smäckra kvistar har vinterregnet knäckt, som ett ömt hjärta, och nu lägger den sig på stengolvet som en undergiven kvinnogestalt, med armarna framåtsträckta, skrämd och samtidigt i vällustig väntan på vad man ska göra med den …”
Men aldrig någonsin är kvinnan en av de stora tänkande andarna, i Europa eller världen. Underligt. Den stora andens stora blinda fläck har formen av ett förintande ointresse, en totalvägran. Ett pekoral.
Jag testar läsa texten som en etnolog: vilket besynnerligt mansexemplar från 1900-talet jag stött på! En dum fantasi, speciellt när jag vet att Kaddish för ett ofött barnskrevs på 1900-talet. Romanen som ropade Nej. Bönen som var en vägran att föda ett barn till skräckväldet, fadersväldet, till sig själv.
