Upp till kamp i parlamenten

Petter Larsson

Petter Larsson om filosofen som visar vägen för framtidens vänsterrörelse

helskärm

Hur ska vi kunna leva fredligt tillsammans när vi är så olika?

Det auktoritära svaret är uteslutning och homogenisering. De som inte anses passa in måste assimileras till majoriteten, eller gå i exil. Historiskt har det ofta handlat om invandrare, homosexuella, politiska radikaler och religiösa minoriteter.

Det svaret ligger fortfarande nära till hands, inte bara hos den högerradikala rörelse som strävar efter en harmonisk folkgemenskap, utan också, tycker jag mig märka, bland de liberaler som allt mer högljutt kräver anpassning till förment ”svenska” värderingar och beteenden.

Den dominerande liberala, så kallat deliberativa, demokratisynen, som fått sin främste förespråkare i den tyske filosofen Jürgen Habermas, ger ett mer sympatiskt svar. Om förnuftiga medborgare för en respektfull dialog, så kan de resonera sig fram till beslut som alla kan ställa sig bakom till det allmännas bästa, tänker man sig.

Och visst låter det vackert: en samtalsklubb för att hitta de bästa tekniska lösningarna.

Men det är en chimär, invänder hans vassaste kritiker, den belgiska filosofen Chantal Mouffe. Politik handlar om konflikt och kamp och vad som betraktas som förnuftigt är betingat av rådande maktförhållanden, av hegemoni.

Mouffe har utvecklat sin samhällsteori sedan 1980-talet och för den som följt hennes tänkande ger den nya boken Agonistik inte så mycket nytt. Den är i stora stycken en upprepning av argumentationen i Om det politiska (på svenska 2008), och är på samma vis som detta verk en blandning av demokratiteori och strategi-dokument för vänstern. Dock med en del tillägg.

Här resonerar hon mer om EU-projektet – och behovet av att skapa en radikal vision om det sociala Europa. Och hon funderar på hur pluralismens problem skulle kunna lösas på den internationella arenan. Där varnar hon, realistiskt, för försöken att pracka på resten av världen en västlig demokratimodell och förment universella värden. Förmodligen är detta kapitel ett rött skynke för alla dem som lärt sig vråla kulturrelativism så snart någon påpekar att den svenska/danska/brittiska/välj själv modellen möjligen inte är skapelsens krona i precis alla avseenden.

Mouffes vokabulär är rätt krånglig, men boken har dessbättre försetts med en introduktion signerad Dalia Mukhtar-Landgren och Per-Anders Svärd som gör det möjligt också för den som är mindre bevandrad i postmarxismens begreppsvärld att hänga med.

Mouffes utgångspunkt är att all politik formas kring en vän-fiende-distinktion. Något annat är logiskt otänkbart, ty för varje ”vi” måste alltid finnas ett ”de”, som vi:et kontrasteras mot – en potentiell fiende. Samhället genomkorsas av konflikter och kring dem organiserar sig grupper som bekämpar varandra. Arbetare mot kapitalister, rasister mot antirasister, miljökämpar mot betongmodernister. Dessa politiska subjekt är aldrig naturgivna, Mouffe är alltid befriande anti-essentialistisk, utan är resultat av politiska konstruktioner och ständigt möjliga att förändra.

Det är spontant lätt att känna igen sig i hennes värld. När resultaten trillar in en valnatt och triumfen stiger i bröstet, är det ju inte på grund av att man beräknande rationellt ser fram emot någon procent mer i a-kassa, utan för att nu jävlar visade vi dem.

Konflikter – Mouffe talar om antagonismer – är i princip ofrånkomliga i ett pluralistiskt samhälle och tanken på ett harmoniskt tillstånd är därför dödfödd, vare sig vi kallar det folkgemenskap eller kommunism.

Demokratins uppgift blir i stället en konflikthantering utan slut. För det vill förstås till att demokratin kan mildra dessa ständiga konflikter, så att vi inte hamnar i inbördeskrig.

Det gör den genom att civilisera antagonismerna till det hon kallar agonismer, där kriget förvandlas till kamp och där fienden blir en legitim motståndare, som man besegrar i en omröstning och inte med vapen.

Det kräver väl dock att motståndarna blir eniga om de övergripande spelreglerna för den politiska kampen? Varför de skulle vara det ger Mouffe inte svar på. Inte heller på hur man ska hantera dem som försöker vinna makten enligt reglerna, men med enda syfte att sedan ändra dem.

Inom den demokratiska ramen är det emellertid helt centralt – det är Mouffes huvudpoäng – att de politiska partierna erbjuder reella valmöjligheter mellan radikalt olika visioner av samhället.

Det är just dagens brist på verkliga val som oroar henne.

När den europeiska socialdemokratin lagt socialismen på hyllan och accepterat de nyliberala dogmerna, och när den förr så konservativa borgerligheten mjuknat i frågor om jämställdhet, antirasism och sexualitet, så har den politiska kampen förvandlats till mer av en wrestlingmatch, där inget står på spel. Var och en som såg zombieduellerna mellan Magdalena Andersson och Anders Borg i senaste valrörelsen förstår vad jag menar.

Det blir inte bara tråkigt, utan också farligt. För om konflikterna och de politiska passionerna inte kanaliseras inom ramen för demokratin, så kommer de att bubbla upp någon annanstans: i förortskravaller, i extremism, i religiös fundamentalism eller regionalism.

Det bästa exemplet är förstås hur ett politiskt utrymme öppnats för den radikalhöger, som med sitt drastiska språk och sina tydliga fiendebilder förmår mobilisera den politiska passionen.

Kan man då påstå att den högerradikala rörelsen vitaliserat demokratin, genom att föra in ett element av verklig konflikt igen?

Det är oklart vad Mouffe skulle svara. Politiskt är hon naturligtvis deras motståndare. Men formellt borde hon kanske välkomna en rörelse som både säger sig acceptera de demokratiska spelreglerna och lyckas kanalisera missnöje och uttrycka verkliga motsättningar?

Hon gör det i vart fall när det gäller vänsterradikalerna. Hennes hjältar är – eller var, när boken skrevs 2013 – den latinamerikanska vänstern och grekiska Syriza, som förmått länka samman olika folkliga kamper och krav till ett radikalt politiskt alternativ och ta makten över staten.

Det är något sådant Mouffe tänker sig som vänsterns framtid: Allianser av progressiva rörelser som inte är rädda för populismanklagelser och som går samman med syftet att mala ner den nyliberala hegemonin och ersätta den med sin egen i ett långt ställningskrig.

Omvänt skäller hon ut Occupy-rörelsen och spanska Indignados, vars protester kommer att förbli impotenta om de inte kopplas till parlamentariskt inflytande.

I stället för att ta avstånd från det politiska systemet måste vänstern gå ”i närkamp” med institutionerna anser hon. Utan makt över staten, kommer inget att förändras – en slutsats delar av Indignados själva drog så småningom när de bildade Podemos.

Det är en viktig lärdom av den globala rättviserörelsen, den arabiska våren och de spanska rörelserna. Där gjorde man ju delvis det Mouffe föreslår och länkade samman kritiker i breda, men spretiga protester. Men man offrade enad slagkraft i utbyte mot stor uppslutning och skapade aldrig någon spets in i parlamenten. På sikt gav det magra resultat. Den andra värld man sa skulle bli möjlig kunde inte ens skymtas vid horisonten, den arabiska våren trampades ner, Occupy evaporerade och i Spanien valdes en högerregering samtidigt som Indignados mobiliserade hundratusentals på gatorna.

Kanske kan man säga att rörelserna på tvärs mot liberalt önsketänkande påminde oss om att samhället alltid är konfliktfyllt och att inbördeskriget alltid ligger som ett muller under ytan.

Men man misslyckades med att omsätta protesterna i politiska alternativ, vilket trots allt måste vara vänsterns uppgift.