Dynamisk och luftig poesi från randen till det mörka

”Flera av dikterna är helt enkelt fruktansvärda, men samtidigt fruktansvärt bra”

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Björner Torsson (1937–2020) utkommer i dag med den diktsamling som blev hans sista: ”Vara sten i sin sko”.
Foto: DN TT NYHETSBYRÅN
Björner Torsson (1937–2020) utkommer i dag med den diktsamling som blev hans sista: ”Vara sten i sin sko”.

Jag tänker mig gärna Björner Torssons poesi som en sorts spaljé för läsarens uppmärksamhet att ringla kring eller i. På pappret är dikterna ofta spatiösa, fyllda av glipor och stretande ut mot marginalerna på ett vis som gör dem svåra att citera i en tidningsspalt.

Det förvånar inte att Torsson var arkitekt i grunden, och vill man vara storslagen och dramatisk, och det vill man kanske så här i dagarna efter hans död, skulle man kunna jämföra hans författarskap med Lars Vilks Nimis. Alltså den där luftiga konstruktionen av drivved och grenar på stranden vid Håle stenar i Skåne, uppförd som en hämnd på havet för att det en gång höll på att kosta konstnären livet.

Hämndgirighet är förstås inget som kännetecknar Torssons författarskap, men döden genom vatten är ett motiv som återkommer, inte minst i den förra boken, På spång över det som varit (2017). Där uppehöll sig flera av dikterna vid det traumatiska minnet av hur en barndomsvän gick genom isen för att sedan föras bort av strömmarna, ut ”mot Skälderviken”.


Den stackars pojken är med också i Vara sten i sin sko, den bok som visade sig bli Torssons sista, och logiskt och sorgligt nog är det också i bokens avslutande dikt som vi återser honom: ”Alltså samma väg / gå samma gamla svarta vattenhål och dit / efter snart 80 år ska hålet hämta mig / den absoluta svärtan i en ram av is och klirr / fem tusen döda och en miljon i samma hål / så var det fönsterspikat / och måste bändas upp igen / min vän har hunnit svartna blank i vattnet / för att slippa ruttna svärtna halkna / drunkna kväsna och durunkna”.

Det lär inte undgå någon läsare att Vara sten i sin sko till stora delar är kompilerad vid randen av detta hemska hål, under den period av sjukdom som föregick Torssons död. Tilltalet är bitvis rent akut, och flera av dikterna är helt enkelt fruktansvärda, men samtidigt fruktansvärt bra:

”Ständigt / Vara sten i sin sko // Synen fördunklas av smärtan / Men hörseln / kan levlas / upp / som när / Jag är ett barn en sommardag och en fluga / drar förbi i hörselgången // Men smärtan gör mig / otymplig / Jag kan knappt vända blad i en bok // Det är sant / : / Den bryter in / Det lilla barnet kryper som en krabba på vägen // Det är i smärtan barnet kryper och kastar sig / Det är inne i ryggen”


Annat i boken söker sig bakåt i författarskapet. Bland annat grämer sig Torsson över att han aldrig lyckades färdigställa en volym med texter av en viss Sajmon Harasnikoff, en författare han uppfann under arbetet med manuskriptet till Brudens kläder (1983). Detta för att rättfärdiga några citat till boken, ett par rader som behövdes ”för att få fram en viss karaktär i textmassan”.

Denne Harassnikoff (jämför engelskans harassment, trakasserier) får nu åtminstone 25 sidor av fame i det litterära rampljuset, med utdrag ur en (alltså fiktiv) dagbok som sträcker sig mellan 1933 och 1937. Det är alls inte oäven läsning (östeuropeisk melankoli, kvantfysik, kärleksaffärer!), men Torsson konstaterar torrt att projektet lärde honom ”att inte skriva prosa”.


I stället blev texterna något av en kompost att hämta material ur, får vi veta. Men tilltaget, att huvudlöst ränna åstad och uppfinna ett helt författarskap, bara så där, pekar också på en dynamik som tillhör det finaste i Torssons texter: att de varhelst en öppning visar sig genast byter fot eller blickriktning, ofta med ett svanhopp rätt ut i absurdismen men heller inte så sällan genom att placera ut en liten lyrisk vägvisare av det sprödare slaget. Ditåt ska vi!

”Att blicken får söka sig in mellan träden / Det finns ju glipor där som faktiskt saknar botten / Där man kan förlora sig i något okänt. Terrängen som den finns / som en världsbild. Grenverkets precision, / i all dess enkla självklarhet, i sin vila inför våren!”

Publicerad:

LÄS VIDARE