Det var ortenbarnens tid att skina

Hiphopens barn skapade något större än sig själva

Uppdaterad 2022-07-13 | Publicerad 2022-07-09

Många åkte in till Fryshuset för att dansa och ta del av den relativt nya hiphopmusiken.

”Diskot började dunka, dansantare än batonger.”

Man kan tro det är en dikt jag citerar, men det är det inte. Det är en artikel i Expressen från 1987. Det var efter att kravaller uppstått i Kungsträdgården under våren, kulminerat under slutet av sommaren och lett till att hundratals ungdomar greps. Artikeln syftar till discot som anordnades av Anders Carlberg, grundare och före detta vd för Fryshuset, på platsen där kravallerna ägde rum.

Polisen hade ställt sig på tvären mot Carlbergs plan och hotat att gripa honom om discot skulle inträffa.

Men Carlberg visste bättre om ungdomar än polisen. Ett enormt disco med DJ:s och stora musikanläggningar tog plats mitt i Kungsträdgården. Alla ungdomar började dansa istället för att tjafsa.

Det blev en sån succé att det bestämdes att det skulle följas upp med en festival på Fryshuset sommaren därpå, som skulle få namnet Tio sista dagarna.


Samma sommar som festivalen äger rum sitter Mathias Gebreab i en förort i Stockholm och tittar på musikprogrammet MTV. I fotoboken Hiphopens barn beskriver han det som att TV:n exploderade den morgonen när musikprogrammet Yo! MTV Raps för första gången drog igång med Dr. Dre & Ed Lover som programledare.

Från gatorna i Bronx, Compton och Harlem flyger en ny subkultur in genom TV-rutan och ut till hemmen, också i Sverige. Trots att det är ett helt hav mellan Gebreab och ungdomarna och rapparna på TV:n, så känns det så nära. Höghusen i förorterna, den socioekonomiska utsattheten, rasismen och de stora drömmarna som fanns att jaga - det hade kunnat vara Husby, Akalla, Tensta.

Det var inte bara Gebreab som upplevde den explosionen, tusentals andra ungdomar, speciellt i förorterna, gjorde också det. Och när explosionen av hiphop-kulturen att anlänt till Stockholm bestämde sig Fryshuset för att låta det fortsätta spraka.


Journalisten Gellert Tamas beskriver i Hiphopens barn hur de drygt tusen tonåringarna dansade till den ikoniska låten Rappers Delight, mellan Fryshusets slitna väggar, under sista dagen av festivalen. Det var mitten av augusti 1988 och dagen därpå skulle skolorna börja igen.

Tio sista dagarna, hiphopen och Fryshuset hade kraften förena ungdomar från Husby, Södermalm, Tensta och Vasastan. Tamas beskriver det som att ”Ett lapptäcke av språk, social och kulturell bakgrund blandades i dansens pulserande ljud.”

Drygt trettio år senare har mycket förändrats. Snarare än ett lapptäcke så har hiphopen i Sverige illvilligt kommit att tolkas som en sax genom områden, klasser, språk och kulturella bakgrunder.

Istället för att hiphopen som musikgenre kommer som en reaktion från periferin av centrum, eller som ett sätt för unga i förorterna att få en roll i samhället som Ken Ring beskriver det i boken, verkar diskursen om hiphop nu landa i att det är de unga rapparna själva som dikterat fram den politiska polariseringen, att det är hiphopen som uppviglar och provocerar – och det, minsann, är ungdomarnas egna fel.

Rapparen Petter till höger. "Då hade han nog aldrig hållit i en mikrofon", säger Maud Nycander.


Det är dokumentärfilmaren och fotografen Maud Nycander som fotat bilderna till Hiphopens barn, alla tagna från festivalen Tio sista dagarna mellan åren 1989 till 1992. De genomsvettiga ungdomarna med håret fastklistrat mot tinningarna och svetten rinnande om bröstkorgarna är både rörande och livliga. De hänger i klungor tillsammans, går ned i spagat mitt på dansgolvet, dansar lekfullt med varandra, leker allanballan med kepsen bak och fram och ciggen i handen. Kanske är de bästisar från området eller så är de nya vänner från festivalen. Men oavsett så dansar och rappar de sig ur sommarlovens sista dagar och är coolast i Stockholm, i Sverige och de har, som Ken Ring också beskriver det: skapat något som är större än de själva.

Feven var där. Petter var där. Chepe och Salla och Dogge och Rodde, som senare blev The Latin Kings – de var där. En ung, kanske för ung, Ken Ring var där. Dr. Alban var där. Chris och Ben från Sons of Soul. Papa Dee. Under Rap-SM 1989 skulle även Leila K komma hela vägen från Bergsjön till Fryshuset och göra sitt första framträdande. Några månader senare blev Got to Get en världshit.

Alla var där. Också de som står namnlösa i fotoboken och de som senare blev läkare, advokater, kriminella, tjackisar och diplomater.
Salla beskriver det i boken som att det var en ”charmig och allvarlig tid”, för det var skinnskallarnas tid, men det var också ortenbarnens tid att få skina. Där kunde en gemenskap och allians skapas.

Men det är svårt att bortse från dagens försök till att helt alienera ungdomar som håller på med eller lyssnar på rap, när man läser texterna i Hiphopens barn.

Det blir så dystert, mitt i allt rörande som boken rymmer. Samtidigt blir den ett vittne, en kapsel i historien för de som var med, för de som är med nu och som inte har minnen från den tiden. Men också ett bevis – eftersom det verkar behövas - för de som inte vill vara annat än hiphop-poliser.


Hiphopen är inte längre en subkultur som den var sommaren 1988. Ändå är den så pass villkorad att det varje år, nej, ibland till och med vecka, diskuteras huruvida och i vilken utsträckning den bör få finnas. Just nu verkar det som att den får vara med om alla är okej med det, och ingen blir rädd för texterna, annars får den sitta kvar på rummet, medan popen och housen äter sig mätta, goa och glada.

Fryshuset 1989.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln