Fast i tv-nostalgi

Publicerad 2016-06-16

Barbro Westling läser Nick Hornbys nya roman

Nick Hornby (född 1957).

”Romaner ska vara som tv”, hävdar Nick Hornby, författare till bland annat bästsäljaren High fidelity på 90-talet. ”Det ska inte vara hårt arbete.”

Funny girl handlar om en tv-serie och utspelar sig i 60-talets swinging London. Det är en tid som Hornby uppenbarligen gillar. Senast var han där med manus till succéfilmen An education (2009).

Barbara Parker flyr till London omgående efter att hon utnämnts till Miss Blackpool 1964. Hon får jobb på varuhus, (parfymavdelningen), bostad och en agent som ordnar auditions. Han får henne att byta namn till Sophie Straw och ganska snart sparkar hon med sin dialekt och bakgrund i gång en stillastående sitcom-produktion till något nytt på BBC. 18 miljoner tittare!

Hennes stora idol är den amerikanska sitcom-stjärnan i I love Lucy. Hon vill bli en brittisk Lucille Ball och hennes humor och bystiga kropp bereder, faktiskt, vägen. Så mycket mer får vi dock inte veta i romanen, vare sig om Barbara eller om hennes väg till denna häpnadsväckande framgång.

Det är mer de manliga figurerna och tiden kring tv-serien som Hornby ömsint spinner kring. Bill och Tony hankar sig fram som manusförfattare och smygbögar (de träffades i häktet efter att ha anhållits på en offentlig toalett). Men det mesta är ändå oproblematiskt. Stil och atmosfär är lätt och roande och påminner inte så lite om 60-talets tv-serier med mycket dialog och handling. Mot slutet av boken följer vi hur Tony och Bill utvecklas åt skilda håll och hur det går när alla som en gång var unga blir äldre.

Nostalgin småduggar som engelskt regn när Barbara går på Bibas, jämför snygga män med Simon Templar, träffar Yardbirds, George Best och Robert Wilson. Sexismen finns överallt men den verkliga skurken i Hornbys roman är Vernon Whitfield, snobbkritikern som föraktar massan, populärkulturen och all tv-underhållning.

Hornbys bok är framför allt en hyllning till mittfåran och tv som den demokratiska kulturens vagga. Tv gör en delaktig: ”man skrattar åt samma saker som ens chef och mamma och granne, tv-kritikern på The Times och drottningen.” Nostalgin kring 60-talets tv-serier är märklig just för att den så kapitalt lyckas undvika vetskapen om hur det gick sedan.

Och varför får en inte veta mer om Barbara från Blackpool och de andra personerna? Att Hornby inte utnyttjar romanens unika möjligheter att berätta inifrån är konstigt. Det skulle ju knappast skrämma bort läsare eller än mindre, göra kultursnobben Vernon Whitfield nöjd.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln