Big bang i väntrummet

Uppdaterad 2015-11-23 | Publicerad 2015-11-20

Magnus Ringgren läser den moderna klassikern Elizabeth Bishop

Elizabeth Bishop (1911–1979), amerikansk poet.

Att resa är nödvändigt. ”Hamnar behövs, som frimärken och såpa.” Elizabeth Bishops livsresa mellan två årtal – 1911 och 1979 – och två närbelägna platser i New England förde henne till Nova Scotia, New York, Florida, Europa och Brasilien. Utan geografin ingen poesi.

Hon läste precis som Ingrid Arvidsson, vår egen grand old lady i poesin, kartan som ett kärleksbrev om att världen finns. Den yttre verkligheten är för henne mycket intressantare än det egna psyket, och det är därför det känns så befriande att läsa henne i kroppens och introspektionens epok.

Urscenen i sitt författarskap beskriver hon i dikten I väntrummet. Hon följer som liten med en släkting till tandläkaren och bläddrar i väntrummet i National Geogra­phic. Bilderna är starka och grymma: ”Småbarn med spetsiga huvuden / och kropparna insnörda i lindor; / nakna svarta kvinnor som virat / tråd kring halsen så att de såg ut / som sockeln på en glödlampa.” I metaforerna finns både instängdhet och starkt ljus.

Samtidigt som världen slår in över sjuåringen upptäcker hon sitt eget jag ”i den kalla blåsvarta rymden”.

Dikten berättar om en människas födelse som upplevande och moraliskt subjekt, och ur det där väntrummets big bang vecklar hela Elizabeth Bishops värld ut sig.

Hon växte upp vid den plats på jorden där tidvattnet är som högst, och detta ger ett underbart sug i maggropen när man läser henne. Dikterna spänner mellan den mest vidsträckta ödslighet i norr och de mest myllrande städer i söder. Hon har lika skarp och inkännande blick för landskap och människor.

I Älgen får vi vara med på en bussresa i Nova Scotia som gör ett uppehåll i en förunderlig kärleksscen mellan själva bussen och en älg – viltolyckans absoluta motbild. En vandring längs en nordlig strand i Sent i mars kontrasterar mot Santarém, en barock genremålning i hisnande färgskala från en stad i Amazonas.

Elizabeth Bishops produktion är liten – som Tranströmers ungefär – men hon är en modern klassiker, en av de främsta företrädarna för ”platsens poesi”. Hon är sträng i formen men glad och fri i uttrycket. Hon är en existensens journalist. I Minnet av livet ger Lars-Håkan Svensson ett brett urval samt en kort och tät efterskrift. Översättaren har blick för och handlag med versmått och rim när så krävs.

Hon hade familjekatastrofer att bära på. Hon drack för mycket. Hon var lesbisk. Det tycks som om hon balanserade allt det där med sin kärlek till världen. Att hon skulle varit nästan knäpp tyst om sin homosexualitet, som översättaren hävdar, är inte sant.

I dikten om Robinson Crusoe – en av hennes bästa, tryckt på 70-talet – spekulerar hon kring Fredags vilja att få barn. Det låg i gayrörelsens avantgarde-idéer på den tiden att tänka bögar och flator som föräldrar. Tänk om Robinson och Fredag kunde blivit föräldrar! Robinson Crusoe i England är den enda verkliga kärleksdikt hon skrev.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.