James Baldwin – vithetsnormens utmanare

Bill W Mullens biografi gör inte denna frispråkige pionjär rättvisa

Publicerad 2020-01-10

James Baldwin var en samhällsomstörtande tänkare, men Bill V Mullens bok är inte någon bladvändare, utan redogör pliktskyldigt för författarens textproduktion.

”Ni kommer aldrig få tag på en lägenhet bara sådär.” Den varningen framförs hösten 2017 till hustrun och mig i Rotterdam, av en karibiskfödd kvinna vi tillfälligt bor hos. ”De ska ha papper på allt, man måste vara en perfekt människa.” 

Det måste man inte alls, visar det sig en vecka senare när vi står på femtonde våningen i en skyskrapa och skriver under vårt förstahandskontrakt. Man måste vara en vit människa.

För att förneka vithetsnormen i väst får man kort sagt vara dum i huvudet, eller en veritabel fäkuk. Det borde räcka att resa en smula, att lyfta aningen på sin trötta blick. Tecknen är inte svårtydda. De ingår i samhällsbyggets eget alfabet, det där man börjar lära sig långt före skolstarten.

Vithetsnormen var, tillsammans med heteronormen, definitivt favoritpatienten hemma på operationsbordet hos författaren James Baldwin (1924–1987). Baldwin var en av 1900-talets intellektuella giganter, tongivande inom den svarta medborgar-rättsrörelsen och en av de absoluta pionjärerna i queerfrågan.

Han har nu äntligen fått en renässans, och det även utanför USA. Dokumentärfilmen I am not your negro kom häromåret, och ännu mer nyligen filmatiserades hans klassiska romanuppgörelse med de vitas rättsordning i If Beale street could talk. Båda verken hyllades unisont.

Det är väl heller inte så konstigt att intresset för Baldwin har skjutit i höjden. Hans romaner, essäer, pjäser och litteraturkritik spänner över ämnen som rasfrågan i USA, den koloniala frigörelsen och dess många fallgropar, möjligheterna eller inte för en svart queerrörelse, evig klasskamp, värdet av eller fasorna med protestlitteratur … Nu när president Obamas magplask till ”post-ras-politik” förträngts och ersatts av Trumps direkta fientlighet mot alla slags minoriteter, är tiden uppenbarligen mogen för en rejäl dos Baldwin. Det behövs en profet för vår tid, någon som är realistisk, pratar klarspråk och på allvar tar risker.

”If Beale street could talk” kom 2018 och bygger på James Baldwins roman med samma titel.

Och det gjorde Baldwin så det räckte och blev över. En ny biografi av american studies-professorn och Palestinaaktivisten Bill V Mullen placerar honom mitt i flera av vår tids mest infekterade debatter. Baldwin väjde inte för någonting. Och inte blev han mossig med åldern – han satte upp pjäser om homosexualitet i Istanbul, och i en av romanerna skrev han en ganska glad och livsbejakande incestscen mellan två bröder.

Det trista med filmerna jag nämnde tidigare är att de inte visar hur radikal Baldwin faktiskt var. Det är förstås utmärkta filmer, men över dem båda vilar – åtminstone jämfört med Baldwin, som var en ursinnig, samhällsomstörtande tänkare och konstnär – ett slags kunglig hovleverantör-känsla, en jolmig doft av snittar med laxröra på kanadensisk filmfestival.

Problemen med Mullens biografi är några stycken, de också. Boken är som en 200 sidor lång essä i New York review of books, vilket inte är så tokigt men kanske inte heller gränslöst skitroligt.

Fokus ligger nämligen helt på Baldwins textproduktion, vilket innebär att i stort sett alla kapitel inleds så här: ”19XX publicerade Baldwin en essä om … I mars 19XX var det dags för förlaget Z att ge ut Baldwins roman Y”, et cetera. Mullen må ha gjort alla politiskt intresserade läsare en stor tjänst, men ingen kan beskylla honom för att ha åstadkommit en bladvändare.

Baldwins eget recept för att ta sig ur den är att vita måste sluta betrakta sig själva som vita

Nej, här finns inte mycket av det som kan höja en finkalibrerad kulturvetenskaplig insats till ett äkta, levande konstverk. Knappt något sägs om praktiska ting som kläder, boende, bilar, möbler, resande, mat. Jag blir inte ens klok på var eller hur Baldwin bodde under sina många år i Istanbul, än mindre hur hans tillvaro där som svart homosexuell radikal socialist kan ha tett sig.

Desto klokare blir jag på vithetsnormen. Baldwins eget recept för att ta sig ur den är att vita måste sluta betrakta sig själva som vita. Detta är kärnan i hans evangelium, det bultande hjärtat i hans lika uppbyggliga som upplösande ideologi. Fixeringen vid våra sexuella identiteter är då en restprodukt av hudfärgsmanin: den som har hypnotiserat sig till en självbild som entydigt heterosexuell, eller som entydigt kvinnlig eller manlig, måste till sist trycka ner andra för att upphöja sin tomhet till överlägsenhet.

Vi är, säger Baldwin, både svarta och vita, både män och kvinnor, både butchflator och hyperfjollor; livrädda mitt i vår upprorslusta. Det är inte bara ett kärleksbudskap, det är en svalkande revolutionär tröst i detta eldfängda tidevarv.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.