Studentskan & älskarna
Pia Bergström om Agneta Pleijels utlämnande tillbakablick på männen och 60-talet
Uppdaterad 2017-05-08 | Publicerad 2017-04-22
”Skriva är att minnas. Att minnas är också att älska.” ”Skriva är att leva för att komma hem.”
Vissa meningar är välformulerade som aforismer i Agneta Pleijels självbiografiska fortsättning på Spådomen – en flickas memoarer. Doften av en man handlar om de kvinnliga ”blomningsåren” tiden mellan 20 och 40. Att läsa den är uppslukande, ja närmast upprivande, kanske för att den unga kvinnans förväntningar och förhoppningar är så allmängiltiga.
Stilen är dramatiskt förtätad och känslomässigt laddad, samtidigt analytisk och klar. Imponerande nog lyckas hon koppla ihop sitt reflekterande, stundom kvidande inre, som hon minns det, med det vardagligt konkreta och med den tidens idéer hon fortfarande tror och tvivlar på.
Det börjar med flytt från den neurotiska mamman och det borgerliga hemmet i Lund, till Göteborg och en omodern etta i Haga. Universitetsstudierna i litteraturhistoria och etnografi går galant. Hon läser hungrigt, klassikerna, de antika dramerna, poesi, Malinowski och myterna. Hon andas Södergran, Rilke och Eliots öde land.
Hon spelar Brecht i studentteatern, är självsäker och ”storkäftad” i debatter och polemik, undervisar scenskoleelever i poetik och börjar recensera för Handelstidningen. 1966 blir hon redaktör för unglitterära Komma och senare Ord och bild. Karl Vennberg ringer och vill ha henne till Aftonbladet där hon så småningom efterträder honom som kulturchef.
Men den intellektuella dugligheten är inte problemet för kvinnan i Doften av en man. Det är hennes förhållande till män hon inte är nöjd med.
”Inget som hade med kärlek att göra ville lyckas”, summerar hon sorgset och bokför sedan noga och inte utan en viss stolthet den vackra och orädda studentskans alla älskare.
De tillfälliga äventyren, de olyckliga kärlekarna, de pojkvänner hon själv lessnar på, och de mer kamratsexiga, som den gifte maoistiske sociologiprofessorn från Uppsala som köpte henne en bredare säng för att övernatta i på sina jobbresor.
Ingen kan undgå att det finns en kluvenhet i hennes självrannsakan och att hon genom den blandade formen av ”jag” och ”hon” stenhårt styr bilden av sig själv. Samtidigt bjuder hon in till ett slags öppna existentiella diskussioner med sina egna, levda erfarenheter som exempel.
Hon menar att hon för att behålla en man var tvungen att förminska sig själv, bli falsk och se till att männen var i överläge, annars blev de kränkta och kunde ”såra henne djupt in i själen”. För även om kvinnan i Doften av en man är intelligentare än de flesta, och kunde uppträda precis så ”oberörd, rolig och villig” som man skulle enligt tidens ideal, vidgår hon nu som 77-åring hur osäker och rädd för att bli övergiven hon egentligen var. Att hon ställde sig till mäns förfogande bara för att få lite närhet och värme.
Skulle det vara så fel då? Kan jag inte låta bli att undra, fastän jag ju vet att sånt inte håller i längden.
Pleijels självutgivande, öppna, färgstarka och mångdimensionella sätt att skriva gör ändå att man känner sig fri att tänka som man vill under läsningen. Ställa om frågorna. Om kärlek och sexualitet, om språk och makt, om 60-talets frihetsidéer och nutidens.
