Nätverkens mästare

Kjell Östberg läser Björn Rosengrens memoarer – lobbyisten som tog makten

helskärm

Den brittiske sociologen Colin Crouch menar att vi närmar oss det postdemokratiska samhället.

De demokratiska strukturerna töms på innehåll. Professionella politiker och lobbyister ökar sitt inflytande på medborgarnas bekostnad och medier och pr-konsulter för ut partiernas budskap.

Björn Rosengrens memoarer Mitt i steget (berättade för Johan Hakelius) är en fascinerande, välskriven och skrämmande resa in i den postdemokratiska politikens landskap.

Rosengren har intagit ledande positioner i alla delar av det svenska maktsystemet. I TCO. Som landshövding. Som minister för ett superdepartement. Som rådgivare i Stenbecksfären.

Vilka var hans drivkrafter? Man letar förgäves efter någon ideologisk övertygelse, förutom några pliktskyldiga referenser till den Svenska modellen, där alla från Palme till Curt Nicolin får plats.

Det är slående hur han gjorde facklig karriär utan facklig bakgrund, politisk karriär utan politisk förankring och knöts till näringslivet utan egen erfarenhet därifrån.

Nej, Rosengrens styrka ligger på en annan nivå: som lobbyist, nätverksbyggare och varumärkesstrateg. Med stor självklarhet beskriver han de tåtar han drar i, de plattformar han skapar, de kontakter han knyter på vägen mot makten. Efter några år som statsråd upptäcker han att han skulle behöva lite förankring i sitt parti och kandiderar som ordförande i Norrbottensdistriktet. Men sådana strider vinner man inte på sakargument allena, konstaterade Rosengren, och kastade in några tiotals miljoner från sitt departement i stöd till det lokala näringslivet. Senare ville han komplettera med ett riksdagsmandat. En ”mycket duglig” kvinna riskerade sno platsen, men några diskreta kontakter med Metallavdelningen i Luleå röjde undan hindret.

Rosengren var nätverkens mästare och Göran Persson blev snabbt en broder i anden. Rosengren knöt framgångsrikt kontakter med hela Maktsverige, inte minst medierna. När stormen kring den havererade Telenor­affären rasade som mest fick han den fruktade reportern Pelle Wendel att i hemlighet från departementet ”på vänskapsbasis orkestrera min krishantering. Wendel hjälpte till att formulera ursäkterna, tala om vilka samtal jag borde göra eller ta och hur jag borde lägga upp de närmaste dagarna. Det var en okonventionell ordning, för samtidigt rapporterade Wendel om saken i Expressen”, heter det med ett visst understatement.

Att Wendel när han senare pressades om sitt inhopp nekade, är kanske inte förvånande. Men Wendel var en ”vänfast person, som inte lämnade en kompis i sticket”, skriver Rosengren.

Rosengren hade också en utpräglad begåvning att knyta dugliga krafter kring sig. Under sin fackliga karriär upptäckte han att de som verkligen lärt sig organisationsarbete var de som skolats i 1970-talets radikala vänster. Utan skrupler knöt han gamla maoister och trotskister till sig. Och han oroade sig knappast för att de skulle göra TCO till någon kamporganisation.  Det blev i stället ”en tvättstuga om man så vill, där de politiskt nedsmutsade fick snygga till sig” innan de släpptes in i de fina salongerna, heter det cyniskt men antagligen korrekt.

Det är lite svårt att se vad Rosengren egentligen ville använda sin makt till.

Några större framgångar knutna till hans namn går knappast att urskilja. Listan av misslyckanden kan göras lång. Telenor. Telia som folkaktie. Omorganiseringen av Sveriges Radio. Invandrarutredningen. Allt rann ut i sanden. Och porrklubben Tabu förstås.

Men med hjälp av sina nätverk kommer han alltid ner på fötterna igen. Och hans tilltro till sig själv har stundtals inga gränser. När han vill förklara mediedrevet efter besöket på Tabu skriver han: ”kanske var det helt enkelt min tur. Det hade gått bra för mig, jag var för populär och stack ut för mycket .”

Björn Rosengrens betydelse ligger på ett annat håll.

Han talar gärna om sitt arbete med att förnya facket. Vad det innebar sammanfattar han själv i några rader: att stärka fackets varumärke. ”Jag var först att bedriva opinionsarbete som man säljer smör”, berättar han stolt.

Politik som varumärke, som yta, där har vi Rosengren i ett nötskal. Men bakom ytan finns den verkliga makten.

Crouch förklarar drivkrafterna bakom det postdemokratiska samhället bland annat med den enorma koncentrationen av makt och rikedom till de multinationella företagen, som kan utöva politiskt inflytande utan att egentligen delta i den demokratiska processen och med mycket goda förutsättningar att styra den allmänna opinionen om så krävs.

Att köpa över Rosengren var logiskt för Kinnevik och ett naturligt steg för denne teflonpolitikernas grand old man.

Marknad, medier och marketing i stället för massrörelser, är det verkligen vår framtid?

Kjell Östberg