Sex och vänskap – vad annat ska man leva för?
Sally Rooneys ”Vackra värld, var är du” är emellanåt hisnande bra
Publicerad 2021-09-14
2017 debuterade irländska Sally Rooney med romanen Samtal med vänner. Genombrottet var ett faktum, och andra romanen Normala människor förvandlades raskt till dagens älsklingsformat, en tv-serie.
För tredje romanen Vackra värld, var är du finns uppenbarligen ingen tid att spilla och romanen släpps samtidigt översatt till flera språk. Snabbt ska det gå, och jag är inte avundsjuk på översättarna som måste ha arbetat med andan i halsen. Själv får jag bara några dagar på mig att läsa och skriva. Samtiden kräver snabba och otvetydiga svar, och jag tänker liksom Kristoffer Leandoer och Sven Anders Johansson att vi måste försvara kritikens möjlighet till långsam och nyanserad fördjupning om vi i framtiden alls ska få någon sådan.
I skarp kontrast till dessa förutsättningar står Sally Rooneys prosa som är lika saklig och skarp som relationerna är mångbottnade, och lugnet utbreder sig så fort jag börjar läsa. Rooney har uppenbarligen inte upplevt samma tidspress som vi andra. Annat är det för Alice, den unga författaren i Vackra värld, var är du, som precis som Rooney har utkommit med två romaner och blivit både känd och rik på kuppen. Men som också haft ett sammanbrott, flyttat ut på landet och inte längre lyckas skriva.
När Rooneys berättarkamera zoomar in på Alice i romanens första kapitel sitter hon i en hotellbar, och har en första, misslyckad Tinderdejt med Felix som jobbar på lager, efter att ha blivit av med sitt gamla jobb i samband med sin mors död. Det finns egentligen ingen anledning för dem att ses igen – om det inte varit så att de stöter på varandra i affären och då bjuder hon med honom till Rom.
Detta växelspel mellan öppenhjärtiga samtal, tjafs och missförstånd behärskar Rooney till fullo
Samtidigt pågår en mejlkonversation med bästa vännen Eileen som bor i Dublin, arbetar på en litteraturtidskrift, är ensam och eländig och söker alltmer kontakt med barndomsvännen Simon som har en crush på henne sedan länge.
Mejlen står i kontrast till romanens sakliga och koncentrerade scener, för här lägger de båda vännerna ut texten om livet, om världsläget och inte minst om konsten. Här finns också ett stråk av förebråelser: Varför hör du inte av dig? Kom och hälsa på! Här finns kärleksbetygelser – men också rena elakheter.
Detta växelspel mellan öppenhjärtiga samtal, tjafs och missförstånd behärskar Rooney till fullo – och det utspelar sig också i sexscener, chattar, telefonsamtal och mejl. Helena Fagertuns översättning har funnit tonen väl.
Berättarkameran håller sig som sagt skickligt på ett visst avstånd, plötsligt lutar sig någon fram och viskar något ohörbart, plötsligt stängs en dörr och det blir tyst, plötsligt görs en våldsam (och effektfull) utzoomning till himlen, tidvattnet, universum. En enda gång skildrar Rooney sina karaktärer inifrån, i kapitlet om Eileens systers bröllop, det är så hisnande bra att det för en stund får mig att tänka på James Joyce. Samtidigt framstår karaktärerna då i en mer försonande dager, något som Rooney annars undviker med flit.
Så, är det ens försvarbart att ägna sig åt konst och futtiga mellanmänskliga relationer när världen håller på att gå under, frågar sig Alice i ett mejl till Eileen. Har den borgerliga romanen något existensberättigande idag?
”Ytterligare ett mejl om sex och vänskap” skriver hon. Svaret infinner sig omedelbart: ”Finns det ens något annat att leva för?”
