Beskows blomsterfest blinkar till blodbadet
En biografi för alla intresserade av kulturhistoria och politik
Publicerad 2024-12-28
Elsa och Natanael Beskow – En kärlekshistoria
Jag lärde mig läsa tidigt, så när de andra barnen på dagis lekte prinsessa och annat obegripligt satt jag för mig själv i bokhörnan.
Där fanns Elsa Beskows ”Blomsterfesten i täppan”. Drottningrosen har bjudit på fest, baronerna Kejsarkrona och Löjtnantshjärta paraderar främst, efter dem följer annat blomster. I environgerna finns också de hårt arbetande rödbetorna och alla matnyttiga. Så invaderas plötsligt festen av de rysansvärda ogräsen som också kräver att få vara med.
Det är så otroligt vackert tecknat, men historien fick mig alltid att undra vem jag själv var i den sociala hierarkin – ogräset eller rotfrukten? Att jag inte tillhörde de ädla dekorationsblomstren, det visste jag.
Min dröm var att kunna teckna som Elsa Beskow, en av Sveriges främsta konstnärer genom tiderna. Om man betänker hur mycket som har skrivits om andra målargiganter, har intresset för henne varit generande litet. Annika Perssons fina lilla bok om Elsa och Natanael Beskows äktenskap är därför mer än välkommen. Tusentals brev mellan makarna och deras vänner ligger till grund för en berättelse om ett ovanligt lyckligt äktenskap, men det harmoniska gör inte boken mindre intressant, tvärtom.
Elsa Maartman och Natanael Beskow träffas 1893, när hon sitter modell. Hon är 19 och han nio år äldre. Han faller pladask, men det är ändå en förälskelse med förhinder. Natanaels pappa är präst och hans redan bemärkta familj tillhör visserligen den försiktigt liberala intelligentian, men Elsa är inte ens konfirmerad. Hon har nämligen fått en nog så kulturradikal uppväxt tillsammans med mamma och mostrarna i en våning på Östermalm, bland umgänget märks August Strindberg och Ellen Key.
Båda studerar till konstnärer, Elsa vill bli illustratör och får uppdraget att försköna folkskolans läseböcker, men Natanael lägger plötsligt ner penslarna för att ytterst tvehågset läsa till präst.
De gifter sig 1897, då har Elsa redan debuterat med ”Sagan om den lilla lilla gumman”, och flyttar till Djursholm som nu byggs upp en bit utanför stan. Natanael har fått tjänst där som predikant, för någon präst blir han aldrig, något hindrar honom att avlägga eden. Han vill hellre tjäna människan än Gud, hans tro är knuten till den handlingsinriktade Jesus.
Makarna viger sitt liv ”åt dem som lider”, vilket fick Natanael att predika för den sociala frågan mot de besuttna inklusive dem i kyrkbänkarna. Han tog strid för nedrustning, arbetarklassens rätt till drägliga löner och bostäder, och för det kvinnliga borgerskapets rösträtt. Jag önskar att Annika Persson hade dröjt lite vid rösträttsfrågan: gällde inte den alla klasser och kön? Bejakade Natanael Beskow som alla andra liberaler inkomststrecket? Jag frågar för att jag inte vet.
Boken lyfter fram ett äktenskap, men här tecknas också en annan relation, den mellan sekelskiftesliberalerna och den socialistiska arbetarrörelsen som var lite knöligare än vad Persson bereder plats för. Djupt inspirerad av den brittiska settlementrörelsen, som ville klassblanda bostadsområden och kontaktytor, grundade Natanael 1912 folkbildningsinstitutet Birkagården, samma år som arbetarrörelsen grundade ABF.
Fru Kastanjebloms sång om sönerna som drar ut i strid för att aldrig mer återvända, är en appell mot blodbadet på kontinenten
När första världskriget bröt ut låg ”Blomsterfesten i täppan” i bokhandeln. De med tiden sex sönerna satt som vanligt modell.
Jag läser om den nu, och minns de dramatiska scenerna där rotfrukterna försöker hålla ogräset stången. Drottningrosen bestämmer till slut att tistlarna och de andra ska få vara med – om de sitter tyst och stilla vid dikeskanten. Här gestaltas rädslan för den odisciplinerade underklassen, men författarens ljusa människosyn avslöjas i de busiga kardborreungarnas charm och den kavata maskrosens respektfulla uppsyn. Fru Kastanjebloms sång om sönerna som drar ut i strid för att aldrig mer återvända, är en appell mot blodbadet på kontinenten.
Kriget tar nästan knäcken på Natanael, men det är just hans svårmod som gör honom trovärdig både som visionär och konstnär.
Efter kriget skriver Elsa ”Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin”, med en blinkning till barndomen på Storgatan. Den sista boken om tanterna utkom 1947. Då plojade Pippi Långstrump runt sen ett år tillbaka och Krakel Spektakel klättrade i gardinerna. Elsa, som varit så hyllad även om hon ibland fick höra att hon skrev alltför otäcka sagor, kritiserades nu i stället som idylliker. (På 1960-talet anklagades hon på Aftonbladets kultursida för att kolorera ”småborgerlig klassegoism”, men det ligger utanför Perssons uppgift att teckna alla ideologiskt programmerade idioter till litteraturkritiker.)
Det är trivsamt att vistas i Annika Perssons porträtt av makarna Beskows äktenskap, som var så fullt av kärlek, kamratskap och en ömsesidig vilja att se den andre växa upp till skyn. Boken är rikt illustrerad men återhållsam i stilistiken och borde finna många läsare.
Annika Persson har skrivit en bok för alla som är intresserade av kulturhistoria, biografi och politik. Det gäller inte minst dem som berömmer sig av att vara liberaler. Tänd ett ljus i vintermörkret för makarna Beskow och fundera över vad en liberal människosyn också skulle kunna vara.
Special: Scenkonstpodden Kritcirkeln gästar I själva verket
