Bländande besök hos döden

Lennart Bromander om en intelligent roman om livet efter detta

Publicerad 2017-11-01

Laura Lindstedts (född 1976) roman ”Oneiron” är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris som delas ut i kväll.

Ulf Malmros tv-serie Rapport till himlen från 1994 utspelade sig bland nyss avdöda människor, som osynliga gick omkring bland de levande en tid och osäkert bekantade sig med livet efter detta. Samma grundidé har den finska författaren Laura Lindstedt haft för sin roman Oneiron. Det är ett påfallande sammanträffande, men där får vi nog säga att likheterna upphör.

I Lindstedts postmortem-värld, där allt är vitt och diffust, träffas sju kvinnor från skilda världar. De är begripligt nog djupt desorienterade men börjar trevande berätta för varandra om sina liv och närmar sig så småningom det stora traumat, hur dog de egentligen? Och har de något gemensamt, som gör att just de samlats i detta vita limbo?

Först mot slutet av den långa romanen orkar kvinnorna med varandras hjälp möta sig själva i dödsögonblicket och slutligen var och en för sig diffundera bort i tomma intet.

Kropp och kroppslighet spelar en central roll i romanen. Just för att begreppet kropp är så vagt för dessa sju före detta människor. Deras kroppar har i samtliga fall berövats sin kroppslighet på ett brutalt och för ett par av dem mycket egendomligt vis, och det gör dem mer än ­vanligt kroppsmedvetna.

De sju olika berättelserna framförs på skilda sätt och är starkt engagerande, även när det handlar om fullkomligt banala liv. Som den österrikiska tonåringen Ulrike, som på något sätt dött på hemväg från ett sommarjobb, den socialt osäkra och alkoholiserade kontoristen Polina, som omkommer i en snödriva i Moskva eller den holländska cancerpatienten Wlbgis med sin vidrige son och älskade sondotter.

Deras historier liksom de fyra andras berättas delvis i tur och ordning, men gestalterna vävs ändå samman. Med hjälp av varandra stärks de så att de slutligen kan försonas med sina respektive dödar. Det är i sanning en märklig process som utspelas i den här romanen, vars titel Oneiron är det grekiska ordet för dröm. Vems dröm?

Den mest spektakulära gestalten i denna särpräglade skara levande lik är den amerikanska judinnan Shlomith-Shkhina, ett artistnamn för en berömd performance-konstnär från New York. Hon har levt hela sitt liv med anorexi men med glödande energi gjort sjukdomen till en konst. 

Vi får följa med på hennes ryktbara framträdanden, där hon naken med en kropp på gränsen till svältdöden framträder och håller ljungande intensiva föreläsningar om den judiska kulturens befrämjande av kvinnlig anorexi.

Här går romanen bitvis över i det essäistiska, och det gäller också avsnitt där Emanuel Swedenborgs tankar om döden penetreras, tankar som förvisso är relevanta i sammanhanget. Sholamith dör på sin post under ett av de framträdanden, som går ut på att utmana döden. Hon blir på så vis den enda av de sju som dör en logisk och rimlig död. Även om den var oavsiktlig var den åtminstone kalkylerad, vilket inte kan sägas om tvillinggravida Nina, som på väg till sjukhuset snubblar och träffas i huvudet av ett framrusande tunnelbanetåg. Hon dör själv, men fostren överlever.

Laura Lindstedts Oneiron har utsetts att representera Finland i kampen om Nordiska Rådets litteraturpris som delas ut i dag. Det vore inte fel om denna intelligenta, ytterst fantasifulla och mycket annorlunda roman kammade hem segern.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.