Mördarlakejerna som staten uppmuntrade

Kalle Holmqvist

Kalle Holmqvist läser spännande historisk forskning om bödlar

helskärm

Egentligen är alla religioner tydliga med att man inte får slå ihjäl folk. Du skall inte dräpa, lyder ett av budorden i Bibeln. Men hur ska man då rättfärdiga statligt mördande, som krig och dödsstraff?

Den protestantiska kyrkan löste det med ett litet mänskligt tillägg till Guds lag. I Katekesen, som under hundratals år var den mest lästa boken i Sverige, förtydligas i anslutning till budordet om att inte döda att ”Gud har givit överheten makt att till livet straffa missdådare och med svärdet skydda samhället mot fiender”.

Men det är förstås inte makthavarna själva som lyfter svärdet. Det är alltid någon annan som gör grovjobbet.

Historikern Annika Sandéns nya bok handlar om bödelsyrket i Sverige. Bokens tyngdpunkt ligger på 1600-talet, då man kunde hängas eller halshuggas för lite allt möjligt, till exempel utomäktenskapligt sex. Men inte ens då var dödsstraffet särskilt vanligt, i de flesta fall försökte man lösa det på något annat sätt.

Bödlarna fanns i städerna och kunde ansvara för ganska stora distrikt. Ändå utförde de vanligtvis bara någon avrättning i månaden. Resten av tiden fick de tömma dasstunnor, avliva hundar och flå hästar – arbetsuppgifter som vanligt hederligt folk inte ville befatta sig med.

I boken nämns flera exempel på att det ansågs skamligt att umgås med en bödel. Bödeln var en simpel mördar­lakej som föraktades från alla håll – inte bara av människorna han hade till uppgift att hota och straffa, utan även av den överklass som var hans uppdragsgivare.

Samtidigt fick bödeln hyfsad lön, han bodde gratis och åtnjöt en viss skräckblandad respekt. Det fanns en omfattande mytbildning kring bödlar och galgbackar. Likdelar från avrättade ansågs ha magiska krafter och bödeln kunde tjäna extra pengar på att sälja fingrar, ben och fett från sina offer.

Annika Sandéns förra bok Missdådare handlade om kriminella på 1600-talet. I båda böckerna använder hon sig av gamla rättegångsprotokoll – ett bra sätt att komma nära vanliga människor förr i tiden. Bitvis känns det nästan som att man sitter där, mitt bland våra fattiga, smutsiga och moraliskt tvivelaktiga förfäder. En del av dem var brottslingar och en del av dem var ordningsmaktens företrädare, gränserna flyter ihop ibland.

Bödelsyrket var dessutom ofta något man dömdes till att bli, som ett alternativ till dödsstraff. I Vadstena fanns en tjuv som hette Anders Siggesson. Han dömdes 1609 till döden för grov stöld, men benådades på villkor att han blev stadens nya bödel. Redan nästa vecka fick han genomföra sin första hängning, av en ung dräng som stulit guld- och silversmycken.

Själv behövde Anders Siggesson aldrig stjäla mer. I stället kunde han tjäna pengar på att döda människor. Det var mycket enklare, och dessutom lagligt.