Fronten mot Franco
Barbro Westling läser en levande roman om kampen mot fascismen
Publicerad 2017-10-01
Uppbygglig litteratur brukar allmänt hållas för sämre. Ingen förväntas längre läsa för att finna förebilder eller vägvisare mot det rätta.
Anna Jörgensdotters nya roman är heller inte uppbygglig. De personer hon ger steg, puls och närvaro tjänar knappast som rättesnören. Den kamp hon skildrar – mot fascismen i 30-talets Spanien – tjänar heller inte som parallell till dagens kamp. Däremot pejlar boken villkor och motiv till politiskt engagemang och griper stadigt mänskligt tag.
Solid, solidaritet, solitär, militär är ord som virvlar upp men bokens titel, Solidärer, finns inte i ordlistan. Jörgensdotters nybildning påminner om berättarens perspektiv men också om att kampen aldrig för alltid är vunnen. Att fascismen, i nya kostymer, dyker upp igen.
”Solidärer” utspelar sig under tiden för spanska inbördeskriget, från 1936 till 1939 då Franco kom till makten. Den utspelar sig både i Gävle och i Spanien och berättar episkt frikostigt om många men följer tre personer på nära håll. Ingemar som jobbar som stuveriarbetare och ger sig av som Spanienfrivillig.
Klara som blir kvar, med jobb på Makaronifabriken och ett oäkta barn på väg. Concha i Barcelona som lämnar sitt barn för att aktivt ta del i kampen. Fokus ligger på händelser, handlingar och på vad som sker. Förgäves väntar den som vill ha introspektion och psykologiska djupdyk hos den enskilde.
Bombräder och döda i den spanska värmen i november, De Nationella med Hitler på väggen i ett råkallt Gävle. Kvinnoliv med giftermålstvång mot folkets hjältar i den antifascistiska fronten.
Den rika Violet och arbeterskan Klara, klassmedvetenheten som öppnar för en, stänger för en annan. Danskvällar på Centralhotellet som kan verka frigjorda med sina sexuella kontakter. Concha som fostrats av sin far och blivit hans soldat. Män som ändå inte tar någon kvinna på allvar.
Klara läser girigt alla artiklar hon kommer över om det politiska läget i Europa, väntar intensivt på föreläsaren Kajsa Rothman som med skioptikonbilder ska berätta om återuppbyggnadsarbetet bakom fronterna.
Jörgensdotter har gjort ett gediget forskningsarbete i arkiven och rör sig både övertygande och ledigt i 30-talets politik och vardag. Här och där glimmar det till av nutid i replikerna, och den lätt anarkistiska stilen är fri på ett sätt som överraskar och levandegör stoffet och dödar alla ensidiga sympatier och lojaliteter. Alternativ till den instängande parkärleken, politiken som en större form av kärlek? Kvinnorna organiserar sig och planerar aktioner på hemmaplan, något kan ryckas upp med roten, annat kan och ska bli bättre.
Ingemar som ofta tänker på agitatorn och sångaren Joe Hill, också han från Gävle. ”När fick idéerna fäste? När blev orättvisorna till stenar i bröst och strupe och varför måste just han göra något åt det?” Den fascistiska diktaturen i Spanien varade i fyrtio år. ”Av modet att skapa, och säga ifrån kom kraften att förändra”, skriver Jörgensdotter om Joe Hill. Det måste vara ett budskap.
