Skräcken och skrivprocessen

Malin Krutmeijer läser John Ajvide Lindqvists anteckningar om skräck och skrivande

Publicerad 2018-10-29

John Ajvide Lindqvist har gjort en Stephen King och skrivit om sitt skrivande i boken Misslyckas igen, misslyckas bättre

Romanskrivande börjar på en ­sommaräng, där det gäller att fånga in fantasins färgglada fjärilar som virvlar omkring.

Så härligt skildrar John Ajvide ­Lindqvist inledningen på sin skaparprocess
i Misslyckas igen, misslyckas bättre. Sedan smackar skräck­författaren in en bild av att han kloroformerar de stackars fjärilarna och nålar fast dem på papper.


Med denna bok gör han alltså en Stephen King, som skrivit om hur han skriver i den uppmärksammade On writing (2000). Ajvide Lindqvists ­skrivarverkstad är en trivsam, ­inspirerande och temperamentsfull historia, där han kommenterar utdrag ur anteckningarna han gjort medan han författat sina romaner. Tilltalet är humoristiskt och avslappnat, det här är en kul bok om än en smula repe­titiv om man trycker i sig den i ett svep. Alla Ajvide Lindqvists hittills ­utgivna sju romaner gås igenom. ­Lagom doser åt gången rekommenderas.


Uppgivenhet varvas med hämningslöst idésprutande, som avlöses av brutala sågningar och strykningar. Författarens nyskrivna kommentarer till skapandets vedermödor är läro­rika och ögonöppnande.

Skräcklitteraturens monster får aldrig vara omnipotenta, det blir spänningslöst. Man måste bry sig om sina figurer. Comic relief bör balanseras så att den skapar rytm och sänker läsarens gard utan att punktera en läskig atmosfär.

Av de konkreta skrivråden är ­”avsluta!” det viktigaste, enligt för­fattaren. Ett annat råd är förstås att läsa: Fjodor Dostojevskij och framför allt Selma Lagerlöf hör till författarens egna ­favoriter.


Romanernas utgångspunkt är, för ­Ajvide Lindqvist, en serie starka ­bilder och scener. Kring dem bygger han sin berättelse och mejslar fram figurer han gillar och tror på.

Först därefter tvingas han fundera över vad alltihop egentligen handlar om, och varför det som händer äger rum. Vid det laget har den där sommarängen, säger han, smalnat till en korridor och ”man kan bara snällt ­trava ­vidare till slutet medan man längtar efter att få komma ut till ­ängen igen”. 

Aha! Där fick jag en möjlig förklaring till det jag ofta tycker är genrelitteraturens svaghet: de dåliga upplösningarna och fadda sista ­sidorna.


Jag har inte läst alla John Ajvide Lindqvists böcker, men de flesta, och det är intressant att få följa en författares utveckling såhär. Från avgrundsdjupa tvivel och vild passion när han skrev Låt den rätte komma in, till ett mått av håglöshet bland zombierna i Hanteringen av odöda. Pretentionerna vaknar med Människohamn och Lilla stjärna, där han prövar sina litterära vingar. Ett mer introspektivt, filoso­ferande förhållningssätt infinner sig under arbetet med Platserna-trilogin vars avslutande del X – den sista platsen kom förra året.

Ur boken växer också en skildring av ett skrivande liv, där Ajvide Lindqvist och hustrun och författaren Mia Ajvide alltid läser sina manus högt för varandra efterhand. Det får dem att gråta och dansa och allt möjligt.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.