En flicka att tro på
Publicerad 2015-04-20
Kärleken är aldrig entydig och ren visar Agneta Pleijel i sin nya bok
Förhållandet mellan titeln och undertiteln på Agneta Pleijels nya bok, Spådomen – En flickas memoarer, är intressant: om en spådom är en förutsägelse, så är memoarer ett tillbakablickande. Detta är också den spänning som Pleijels bok lever i: flickan som blickar framåt, den vuxna författaren som blickar bakåt. Hur går det ihop?
”Barndomen är ett ingenmansland som jag förstås inte funderade över då. Jag visste inte att jag var i den” konstaterar berättaren vid ett tillfälle. Ja, är det inte precis så? Barndomen är något som kan skildras bara när den är över - innan dess är man upptagen av att vara i den. Att försöka skriva ”En flickas memoarer” är på så vis dömt att misslyckas. För hur skulle resultatet kunna bli något annat än ännu en vuxen tolkning av ett förlorat ingenmansland?
Det innebär nu inte att Pleijels försök är ointressant. Spådomen är en bra bok, inte minst för att jag överlag tror på berättelsens flicka. Ångesten över att ha ”fel kläder” som nyinflyttad lågstadieelev, tryggheten i bilens baksäte i mörkret, de lillgamla frågorna till faster Ricki. Det är skickligt. Träffsäkert. Eller är det bara för att jag, ännu en vuxen, känner igen mig i den vuxna projektionen? Inte i flickans berättelse, utan i berättelsens flicka.
En lite underlig detalj är syskonens undanskymda roll. Huvudpersonens omsorger riktar sig mer mot modern än mot småsyskonen. Att den laddade relationen mellan föräldrarna är det som upptar den vuxna memoarförfattaren må vara hänt, men var det verkligen så för barnet? Ja, vem vet. Kanske är det just så konsekvensen av en olycklig familjesituation ser ut: relationen mellan barn och förälder vänds upp och ner.
Men om detta är en barndomsskildring så är det också en tidsskildring. Det är 1950-tal i en akademisk och på ytan traditionellt borgerlig familj. Han är forskare och professor i matematik, på KTH, i USA och i Lund. Att de övriga familjemedlemmarnas liv anpassas efter hans karriär framstår som en tidstypisk självklarhet. Hon är musiker - som givetvis ger upp sina ambitioner när familjen bildas. Det slutar inte så bra.
Jo förresten, det kanske det gör till sist, men på vägen finns både bitterhet, psykisk sjukdom, otrohet och en smärtsam skilsmässa. ”Det hon bevittnar är en amputation. Ett avslitande av en lem, en kroppsdel som är pappas långa närvaro i mammas liv. Hon kan bara ana hur fruktansvärt ont det gör. Hon vet för lite om kärlekens labyrinter. Om det svåra spelet mellan uppriktighet och lögn i ett äktenskap. Om känslornas ostadighet och växlingar.”
Om boken på det sättet är en aning ambivalent eller ofokuserad (är det flickans frigörelse som är det viktiga, är det föräldrarnas dysfunktionella relation, eller kanske den coola faster Rickis självständiga tillvaro?), så finns det ändå en konsekvens i blicken på kärleken: den är aldrig entydig, aldrig ren, aldrig självklar. Både kärleken mellan föräldrarna och mellan föräldrar och barn är fylld av anklagelser och skuld, mörker och smärta. Och ändå överlever den på något vis allt.
