Wästberg borrar och bullrar
Claes Wahlin läser en av våra flitigaste författare
Publicerad 2018-02-12
Bland de tjugotvå korta prosastycken som Per Wästberg samlat i sin senaste bok är det några som höjer sig över de övriga. Det nästa sista mötet, ”Jardin des Plantes: Michel, Catherine”, skiljer sig från övriga prosastycken i denna volym från en av våra flitigaste författare. Jag tror bara Artur Lundkvist kan konkurrera avseende utgivningstakt, i princip en bok om året sedan debuten, och även där har de svagare numren en verkshöjd av rang.
I Wästbergs text om Jardin des Plantes, den berömda botaniska trädgården/djurparken i Paris 5:e arrondissement, är det egentligen tre möten som sker. Catherine, som gått i sin faders trädgårdsmästarspår, följer på mötet med Michel, en grubblande man med minnen från judeförföljelsen. Men Wästberg möter även Jardin des Plantes.
Dessa tre möten förenas av en melankolisk blick mot det förflutna, alls inte som något odelat gott, snarare tvärtom. Likväl växer en livskänsla ur denna svarta mylla, som om det individuella livet förhåller sig till historiens cykler på liknade vis som växternas genom årstiderna.
Om alla dessa porträtt har något gemensamt, så är det figurernas upptagenhet, rent av besatthet av någon eller något: en förlorad kärlek, en samlare av bric-à-brac, en kvinna besatt av Bruce Chatwin. Objekten pratar, filtrerat genom Wästbergs prosa, berättaren lyssnar, endast undantagsvis sticker denne in med en replik eller reflektion. Oftast bara en harkling eller en vridning på huvudet. Vi läser alltså en rad monologer, lite som i Strindbergs enaktare Den starkare, där en av de två personerna (den starkare) lyssnar, medan den andra utbreder sig.
Mötet i Paris har en mer utvecklad dialogisk karaktär, inte bara med Michel och Catherine, utan också med historien och minnet. Bland övriga prosastycken är det främst ”Skådespelaren” och ”Hon på Hedvig Eleonora” som gör avtryck. Där ryms både lyssnare och talare.
Wästberg registrerar nogsamt alla besatta figurers egenheter, ger dem en liknelsediger beskrivning och ett språk som de nog kanske inte alla gånger har själva. En sjöfarare kan vara ”knotig som ett gammalt äppelträd, med ett handslag hårt som en skeppsskorpa” och en flicka kan sväva över gräset som en badmintonboll. Gott så, även om väl få i dag har lagt en skeppsskorpa i sin hand. Men den språkliga skickligheten kan emellanåt lägga sig i vägen.
Alla dessa till ord förvandlade iakttagelser är som enskildheter både träffsäkra och eleganta. Men när de kommer tätt staplade på varandra, är det som om den språkliga borr som försöker ta sig in i figurens innersta med sitt buller riskerar att överrösta den kärna som ska friläggas.
Som läsare får jag ibland försöka blåsa bort lite spån för att få syn på dessa ofta udda, men djupt mänskliga personer som lockat Wästbergs aldrig slocknande nyfikenhet.
