Trivsamheten dras ner av beskäftig moralism

Linwood Barclay kan bättre än i ”Lögnen”

Publicerad 2019-04-26

Kanadensaren Linwood Barclay har ett förflutet som kolumnist och kåsör, och det märks. Hans kriminalromaner är till exempel kryddade med galghumoristiska inblickar i dagens tidningsvärld. En av huvudpersonerna i Lögnen, journalisten David Harwood, får genomlida att rapporter från kommunfullmäktige utlokaliseras via länk till Indien, och att den redaktörstjänst som han inbillade sig var viktig aldrig tillsätts när han lämnat den.

Barclay har en varm, lakonisk känsla för den småstadsmedelklass som har hygglig social status och ett visst kulturellt kapital, men knappast några större summor på banken.

Hans centrala figurer kan vara allt ifrån bilförsäljare till privatdetektiver, men bäst är han på lärar- och journalisttyper vars patos och ärelystnad i medelåldern grumsats av en rejäl nypa desillusion. Hittills har de alltid varit män, men jag förlåter det för de är så väl gestaltade i sin mänskliga ofullkomlighet.

De rycks ur vardagslunken och kastas in i typiska mardrömsscenarier. Tonårsdöttrar försvinner, spädbarn kidnappas, fruar visar sig vara några helt andra än de utgivit sig för att vara. Händelseutvecklingen är oförutsägbar, Barclay ökar skickligt spänningen – ni förstår vilket trauma det var när jag en gång glömde en av hans romaner, som jag var mitt uppe i, på ett tåg i Tyskland.

Vi snackar alltså om en av mina favoritförfattare i kriminalgenren. Jag kan särskilt rekommendera två romaner: Tro dina ögon, där en schizofren man upptäcker ett mord i en gatubild på en kartsajt, och Vilseledd, där en kvinna försvinner från en nöjespark. 

Lögnen, den andra, fristående delen i en trilogi som utspelar sig i Promise Falls, är tyvärr inte lika bra. Promise Falls är klassisk Barclay-mark, men nu utvecklar han det lilla samhället till sin egen motsvarighet till Agatha Christies Miss Marple-by St Mary Mead, eller Caroline Grahams Midsomer. 

Myllret av personer och handlingsspår inbegriper dödligt sabotage på en drive in-biograf, en hemlig sexgrotta hos en författare/före detta kriminell biker, en korrupt universitetsanställd, en skamlös borgmästarkandidat, en pervers före detta bordellmamma, ett par kämpande ensamma morsor och så romanens hedersknyfflar: en polis och en privatdetektiv.

Det är mycket att hålla ordning på, och till råga på allt släpar ett par gamla fall med från den förra boken i trilogin, Sveket.

Den litterära stilen är ändå tillräckligt stark och personlig för att – på håret – hålla samman berättelsen, men det trivsamma draget som alltid balanserar ohyggligheterna hos Barclay har antagit en lätt beskäftig ton. Gruppsex skildras som ett sluttande plan mot övergrepp, de depraverade ställs mot småstadens helylletrupp. Folk dör som flugor, och tillsammans med moralismen gör det Midsomer-känslans unknare aspekter ganska kväljande.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln