En tragedi i New York-societeten
Pia Bergström roas av Mary McCarthys kioskvältare från 1964
Publicerad 2017-05-05
Titeln andas 60-tal, och också formen, en kollektivroman om åtta unga societetskvinnor i New York och deras fem första år som vuxna efter examen från Vassar College 1933.
Att Mary McCarthys Gruppen blev en kioskvältare när den kom ut 1964 och sålde i 5 miljoner har nog inverkat på Bonniers beslut att nu femtio år senare låta Amanda Svensson översätta den på nytt.
Men Gruppen är överraskande vass och underhållande även i dag. Och kvinnohistoriskt intressant med sina maliciösa avslöjanden om de små och ofria liv de här ambitiösa och välutbildade flickorna tvingades in i som fruar och mödrar på 30-talet. För även om de fick New York-lägenheter och underhåll av sina föräldrar, fick studera konst i Italien eller faktiskt jobbade, lågbetalt eller frivilligt på någon välgörenhetsorganisation var det giftermål med den Rätte som stod först på agendan för nästan alla Vassarväninnorna. Något annat sågs som ett stort socialt (och ekonomiskt) misslyckande.
Akademins sekreterare Sara Danius jämför i ett välskrivet förord Gruppen med Sex and the city. Och det ligger nog något i det. Lojaliteten sinsemellan och de delade kärleksbesvären. I romanen finns också överraskande sakliga skildringar av sex, från nervösa debuter till hur man skaffade och hemligen förvarade de nya gummipessaren och de otympliga sköljredskap som hörde till.
Mary McCarthy (1912–89) tog själv examen vid Vassar 1933, precis som Kay, Dottie, Polly, Helena och de andra i Gruppen. Som kritiker, essäist och författare, fick hon stort inflytande i efterkrigstidens USA, ”välformulerad som få, ärlig, stridbar, alltid flott klädd”, enligt Danius som upptäckte McCarthy genom den utgivna brevväxlingen med väninnan i 25 år, Hanna Arendt (Between friends, 1995).
McCarthy skriver elegant, bildat och bitskt om allt möjligt i tiden, om otrohet, psykoanalys, om klänningars snitt, hur man piffar till burkmat och om det nya ”vetenskapliga” sättet att amma och sköta (egentligen ignorera) skrikande småbarn.
Man får insyn i kvinnornas diskussioner och åsikter om konst och teater, fackföreningskonflikter och New Deal. Vassarkvinnornas föräldrar och lämpliga fästmän är oftast republikaner medan kvinnorna tenderar att vara mer liberala och demokrater. I deras umgängeskretsar finns åtskilliga kommunister, idealistiska trotskister och fattiga judiska flyktingar.
Även om McCarthys roande stilgrepp är att låta ett litet löje skimra över de privilegierade kvinnornas bekymmer under depressionen och krigsoron i Europa visar hon lika obarmhärtigt hur männen så självklart tar för sig i alla sammanhang. Medan kvinnorna får stå till tjänst, vara underdåniga, förkrympa.
Utanför romanen har McCarthy uttalat att hon inte är feminist, och att de bara gnäller, och visst är hon elak när hon skildrar Vassarkvinnornas realitetsanpassning. Men man får komma ihåg att det också är en tragedi, berättad, inifrån.
Hon är ju en av dem.
