Kroppen som både underverk och slagfält
Det var länge sedan jag hade så roligt med en bok med så sorgligt tema
Publicerad 2020-11-01
Den engelska titeln är förstås oöversättbar i all sin fiffiga mångtydighet: ”Her body and other parties”. Ordkombinationen väcker tanken på en kvinnas spridda kroppsdelar men också på kroppen som en (erotisk) fest för innehavaren – och motsatsen: ofrivilligt kalasad på av andra.
Detta utöver den enda betydelse som blir kvar i den svenska versionen, ”Hennes kropp och andra parter”: kroppen som en part bland andra, en part som kanske inte accepteras av dessa övriga intressenter, i form av medmänniskor eller i form av det egna överjaget.
Ninni Holmqvists översättning av den unga amerikanskan Carmen Maria Machados fantastiska debutnovellsamling är, oavsett titeldebaclet, hur bra som helst. Vissa saker går bara inte att lösa.
Machados bok får det att brinna härligt i skallen. Den väcker skaparlust med sina oförvägna brott mot dramaturgins förväntningar och påminner om hur flexibel läsarens föreställningsförmåga är så länge författaren inte tappar ögonkontakten.
Det är en köttig bok och queer och ibland skriven som inifrån galenskapen. Bland förmödrarna finns genrebändandets mästare Angela Carter, men jag tänker också Sjón och Winterson och på kvinnliga surrealistmålare som Leonora Carrington, Dorothea Tanning och Frida Kahlo som mixar drömvisioner, mytologiskt stoff och skeva självporträtt till en mycket konkret, alternativ verklighet.
Angela Carters novellsamling The bloody chamber (1979) tog avstamp i otäcka folksagor om ond bråd död. Sagostoffet är likaså påtagligt i Machados berättelser – och särskilt då det massiva arvet av skrönor om kvinnor som tuktas, spärras in eller tas av daga.
Den starkaste, inledande novellen, ”Makens stygn”, börjar som en sjudande kärleksskildring, där det kvinnliga jaget åtrår en ung man, lär honom vad hon vill ha och gifter sig med honom i lycka.
Men så börjar maken fingra på det gröna bandet hon alltid bär om halsen och som hon förbjudit honom att röra. Allt fler sagor och vittnesmål om kvinnor det går illa för glider in i handlingen, i samma takt som mannens frustrerade intresse för det gröna bandet tilltar.
Till slut finns bara en saga kvar: skräckhistorian om The Green Ribbon, som de facto traumatiserat många generationer engelskspråkiga barn. För mannen måste ju till sist med våld ta makten över det enda som bara var kvinnans – och när bandet slits av …
Rännilen av kvinnoblod löper vidare som en bildlig röd tråd genom de övriga sju berättelserna. Kroppen som underverk och slagfält. Kvinnor blir smygande osynliga i en novell; i en annan jagar en epidemi (!) ut den sista kvinnan på en öde ö (där vi i efterhand förstår vad listan över älskare tjänade för funktion).
En misshandelsöverlevare inser att hon kan höra vad porrfilmsskådisar tänker; en kvinna återbesöker sitt lesbiska barndomstrauma under ett skrivarresidens i en gotisk miljö nästan löjligt sprinklad med omen och symboler (men bara nästan).
Berättandet kränger och någon gång sviker ögonkontakten och lägger skrivarmödan och konstruktionen i dagen. Men mest är det bara att följa med in och ut genom det omedvetnas svängdörrar. Det var länge sedan jag hade så roligt med en bok med så sorgligt tema. Det beror på den kroppsburna erfarenheten på precis varenda sida och på den förlösande leken med begreppet Realism
