Svenskarna i slummen

Göran Greider

Göran Greider läser en viktig bok om utvandrarna som ströks ur vår historia

Varför kom Vilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristina att bestämma bilden av den svenska emigrationen till Amerika? För att det är så lysande litteratur, naturligtvis. Men fler förklaringar finns till varför en småländsk bondfamilj för generationer av svenskar fick symbolisera utvandringen – och inte till exempel en fabriksarbetarfamilj från Örebro.

När utvandringen nådde massnivåer kring år 1900 var den typiske emigranten en arbetare. De stack för att de var fattiga. Ibland för att de var svartlistade av arbetsgivarna. Chicago var snart Sveriges näst största stad, för det var dit arbetarfamiljerna oftast drog för att arbeta på industrierna eller i hemmen som hembiträden.

En hel del svenskar blev aktiva i fackliga rörelser och kom under de repressiva tio- och tjugotalen (perioden kallas The Red Scare) att drabbas hårt av förföljelser från polis, militär och press. Joe Hills öde är bara ett exempel. Det finns en i det närmaste okänd och blodig historia om svenska politiska aktivister som fängslades, misshandlades och ibland deporterades hem till Sverige.

Men allt detta är bortsopat ur svensk historia (för att inte tala om amerikansk). Det är som om Sverige länge höll sig med en Amerikabild som inte rymde klassfrågor. Även svensk arbetarrörelse har ju varit så pass amerikaniserad att den inte klarat av att se emigrationen som det arbetarklassdrama som det i huvudsak var.

Det är därför jag emellanåt närapå rörs till tårar när jag läser Ola Larsmos Swede Hollow. Här är det arbetaren Gustaf Klar och hans hustru Anna och deras barn som tvingas över till Amerika. Polisen är efter Gustaf efter ett bråk mellan honom och en förman på skofabriken i Örebro.

Som många andra svenskar hamnar de i Minnesota, i St Paul, närmare bestämt i en dalgång längs en smutsig flod där det råkar finnas gamla träkåkar att bosätta sig i. De söker sig dit för att där finns andra svenskar.

Ola Larsmo lyckas verkligen gestalta vad etnicitet i realiteten innebär: Ett socialt skyddsnät när inga andra skyddsnät existerar. Jag hoppas att hans berättelse blir läst av alla dem som inte fattar varför nyanlända i dagens Sverige så gärna söker sig till varandra.

Samma logik följde svenska immigranter i Amerika för ett sekel sedan. Etniciteten var en välsignelse men också en förbannelse – en förbannelse som egentligen bara bröts när immigranterna då och då blev fackligt eller politiskt aktiva.

Ola Larsmos prosa är försiktig och på många sätt grå. Det kan uppstå en stillastående lunk i hans berättande. Men jag faller här för den lunken för att den så väl passar fattigdomens gråa lunk.

I slumområdet Svenskhålan bor ett tusental svenskar omgivna av italienare och irländare som de har föga kontakt med. Alla försörjer de sig på tillfälliga jobb för usel lön, männen på verkstäder, byggen eller järnvägen, kvinnorna på konfektionsfabriker, tvätterier eller med städning. Finner sig familjen Klar tillrätta i det nya landet? Egentligen aldrig. Någon hemlängtan har de inte, men det nya landet består mest av en serie svåra prövningar.

Swede Hollow är en kollektivroman, där inga gestalter bryter sig ut och får en huvudroll, även om modern Anna och hennes sorg över sin döde son stannar i minnet, liksom dottern Ellen och den klassresa hon gör mot alla odds. En åldrad Ellen återvänder sent i livet till dalen när de sista träkåkarna bränns ner av brandkåren. Och allt är sorg.

Swede Holllow är också ett slags dokumentärroman. Många av de scener Larsmo skapar känns som de är till för att demonstrera det han forskat sig till om dessa svenskar.

Ibland spränger han in samtida tidningsartiklar ur lokalpressen, där det rapporteras om livet i Dalen i föraktande, segregerande tonfall: ”Barn leker överallt i det lilla samhället och överallt ser man små linhåriga gossar och flickor. De äro alla klädda i illasittande plagg av högst olika kulör.”

Romanen hade tjänat på mer av det dokumentära. För den som inte är särskilt bekant med amerikansk historia under dessa år riskerar nog berättelsen att sväva en aning rotlös. Och jag märker det ju under läsningen: När staden Stillwater nämns går tankarna ofelbart till Mobergs epik. Modern Annas ensamhet och hennes obehag att lämna den ändå trygga svenskdalen får mig att tänka på Kristina. Och så vidare. Mer dokumentärt material hade kunnat lyfta in berättelsen i en större självklarhet.

Men det är marginalanteckningar. Ola Larsmo har skrivit en av de senaste årens viktigaste böcker. Jag läser den och känner av den där märkliga etniska sorgen över landsmän som en gång gav sig över havet och som inte lämnat många spår efter sig. Swede Hollow är i dag en park, utan spår av bebyggelse. Och vi är så amerikaniserade att familjen Klar ännu är främlingar för oss.