Offret som blev gjord till förövare

Uppdaterad 2016-09-30 | Publicerad 2016-09-29

Mattias Svensson: Niklas Orrenius bok om Lars Vilks är en anklagelseakt mot Sverige

RECENSION. Vid ett tillfälle skrattar jag högt under läsningen av Niklas Orrenius bok Skotten i Köpenhamn. Det är när Lars Vilks famösa teckning Profeten Muhammed som rondellhund hamnar i händerna på Dan Park och blir till en affisch på elskåpen i Malmö med tillägget: ”Uppsatt av judiska församlingen”.

Så nedrigt. (Det är ju ren lögn.) Så onödigt. (Har inte Muhammedteckningen skapat tillräckligt med rabalder?) Så farligt. (Konspirationsteorierna och judehatet bland muslimer ligger bakom trakasserier, hot och mord i Öresundsregionen.) Så typiskt Dan Park, en sorts konstens Onkel Kånkel som konsekvent hyllar rasism, pyromaner och folkmord och bland annat gjort en mugg med texten ”Josef Fritzl, världens bästa pappa”.

Och just därför en dråplig satir över hela den överspända, konfliktfyllda och tilltagande blodiga historien. Som Vilks säger till församlade konststudenter: ”Om ni råkar ut för kontroversiella situationer: Försök inte att göra det bättre. Försök istället att göra det värre!” Att istället för att allvarsamt tona ner och släta över, glatt vrida upp och skruva till, skapar inte sällan klarsynt komik.

Jag påminns om att detta trots allt bara handlar om en teckning, några busiga pojkstreck. Den indignerade frågan: Vad håller ni på med!? borde rätteligen riktas, inte till konstnären, utan till statsmän, predikanter, aktivister och terrorister. Liksom till de fegaste av alla: den svenska allmänheten.

De dyker alla upp i Niklas Orrenius eminenta långreportage, vävt kring konstnären Lars Vilks och den blyertsteckning han aldrig fick ställa ut på Tälleruds hembygdsgård i Värmland sommaren 2007.

Den konträre Vilks provocerade inte på ”rätt” sätt, med ännu en tirad mot George W Bush, kapitalismen och kristendomen, så arrangören tackade nej. Teckningen trycktes istället i Nerikes Allehanda.

Detta upprörde Örebros muslimska församling, som demonstrerade och manade till bojkott. Nyheten nådde snart den muslimska världen. Iran fördömde publiceringen, även andra diktaturer krävde att den svenska regeringen skulle agera mot tidningen och konstnären, och terrororganisationen IS satte ett pris på Lars Vilks huvud.

Situationen har snabbt förvärrats. Med bråk och talkörer stoppar muslimska aktivister 2010 en föreläsning av Vilks vid Uppsala universitet, och två klumpiga mordbrännare skadar mest sig själva och lämnar jackor, nycklar och id-kort på platsen. De har något nästan rörande över sig i jämförelse med när IS-terroristen Omar El-Hussein attackerar Lars Vilkskommitténs möte och synagogan i Köpenhamn våren 2015, och skjuter ihjäl två personer.

Det är ett underrapporterat stycke nutidshistoria, men i Orrenius bok får alla komma till tals. Han refererar och samtalar, låter händelserna och personerna tala, också mordbrännare och extremister. Miljö-, doft- och klädbeskrivningar adderar utan att stå i vägen. Det blir dramatiskt, spännande och tänkvärt.

Ibland fyller författaren i med pregnanta iakttagelser. Varför har svenska medier varit så tysta om att Lars Vilks var målet för dödsskotten i Köpenhamn? Knappt någon uppmärksammar dådets ettårsdag. Varför är det i Danmark han har en stödkommitté? Boken blir i sitt lågmälda och allsidiga skildrande en angelägen anklagelseskrift.

Den väjer varken för terrorvurmen bland svenska salafistiska muslimer eller mordiska ”Sverigevänner”, men är aldrig så angelägen som när det kommer till den svenska allmänheten.

Smygrasister har länge fördömt den svenska idealismen. Jag kan glädja dem med att i Orrenius bok saknas den helt. Här blottas snarare den räddhågsna folksjäl, helt renons på empati och krasst upptagen med sin egen sfär, som istället för att fördöma hans mordiska fiender, skyr och hatar Lars Vilks.

Missförstå mig inte: Man får absolut kritisera och fördöma Lars Vilks konst, hans avsikter och hans undfallenhet mot muslimhatare. Men att kräva att han inte ska få vistas i sin hemstad, komma till en restaurang eller bjudas in till kulturevenemang för den lilla risk man själv därmed löper att islamistiska terrorister slår till just då, att göra den hotade till ett hot, att göra offret till förövare, det är bottenlöst skamligt.

Ynkryggarna finns överallt; i hemorten Höganäs, på Kulturhuset, bland grävande journalister. Få i Sverige tycks sätta en ära i att göra tillvaron mer dräglig för den dödshotade. Många hjälper tvärtom terroristerna att verkställa straffet, en fängelseliknande, isolerad tillvaro.

Kom inte och skrävla om svenska värderingar! Detta – kryperiet för den starka och våldsamma, och den självrättfärdiga ilskan mot den hotade avfällingen – är i sanning svenska värderingar. Jag har sett dem. Jag har vuxit upp med dem. Jag hatar dem.

Juristen Hans-Gunnar Axberger är i alla fall påläst, men övertygar inte med sitt tal om att yttrandefriheten borde ha fler undantag. Elefanten i rummet är att undantagen inte handlar om sårade känslor, utan om benägenhet till våld och hot. Det är för att lugna diktatorer, lynchmobbar och terrorister som Axberger vill kunna låsa in satiriker och stänga medier, inte för att någon känslig själ har gått sönder i sitt inre.

Särskilt illa genomtänkt blir detta förslag i ljuset av hur den svenska regeringen 2007 hanterade ilskan mot teckningen. Om det funnits minsta kryphål i lagstiftningen, skulle Fredrik Reinfeldt inte ha kunnat vara både tillmötesgående och samtidigt tydlig med att ingen tänker straffa konstnären eller tidningen. Dialogen var klok, man ska lyssna också till religiösa som vill sätta tecknare i fängelse. I samtalen framkom att Sverige är ett bra samhälle också för muslimer, onödig konfrontation undveks.

Men hanteringen lämnar en provinsiell bismak. Argumentet ”så här gör vi i vårt land” kastrerar yttrandefriheten. Rätten att håna gudar, profeter och andra fantasifoster, är universell och tillkommer alla människor, inte bara svenskar och danskar.

Så bombastiskt uttrycker sig förstås inte Niklas Orrenius. Han låter oss istället möta konstnären Mahu, 41 år, från Iran, som flytt det religiösa förtrycket till friheten i Sverige. Hon brottas med frågan om hon ska måla profeten på omslaget till en religionskritisk bok för iransk publik. En vacker och värdig avslutning på denna vemodiga berättelse.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.