Ulf Lundell

Lundell förvandlar mig till en sjuttioårig man

Dagböckerna innehåller mycket tristess – men också underbara saker

Av: 

Tone Schunnesson

Ulf Lundell, aktuell med dagboksprojektet ”Vardagar”.

Ulf Lundell, aktuell med dagboksprojektet ”Vardagar”.

Foto: PETER WIXTRÖM

BOKRECENSIONER

Vad vill man få ut av dagböcker? Har jag funderat på under läsningen av Ulf Lundells Vardagar 4 och Vardagar 5, de två senaste utgivningarna i hans dagboksprojekt. 

Många andra dagböcker jag läst har tillhört litterära giganter, kanske ville jag mänskliggöra gudarna. Men sen mindes jag Sylvia Plaths dagbok, där det gick upp för mig att hon redan som tonåring var smartare än jag. Eller Susan Sontags, i vilka hon ofta återkommer till hur ful hon känner sig. Sårbarheten gjorde henne, i mina ögon, bara mer briljant.

Så, i stället har jag sökt mig till författarnas dagböcker för det intima tilltalet. De privata tankarna som bjuder in till processen, tvivlet och livet bakom arbetet. 


Men det här gör läsandet av levande och döda dagboksskrivare till olika upplevelser. Om dagboken ges utan medan författaren är i livet har den säkert skrivits för att läsas, vilket komprometterar läsarens tilltro till dess uppriktighet. Att läsa Lundells dagböcker, eller till exempel Lars Noréns, handlar mer om att komma åt ett vardagstugg med tonträff, som till sist försätter läsaren i ett annat tillstånd. Och efter de två volymernas drygt 1 300 sidor vaknar jag en morgon och känner mig som en 70-årig man, som tycker det är skit med alltihop. 


I ”Vardagar 4” är livet på Österlen för det mesta långrandigt, särskilt eftersom Lundell bara kan cykla innan tjafset med alkolås på bilen är löst. Lundell driver galleri med sin exfru och håller sig nykter, åker till Stockholm nån snabbis och blir orolig för hjärtat. Små saker, som överraskar och bjuder in, lyfter texten:

”Vinfakta:

2 glas: går bra att skriva

2 glas: funkar för att få igång måleri, tyvärr tar det sällan stopp där, och sen blir det skit

0 glas: gäller låtskrivande, åtminstone texterna

0 glas: uppträda. Gäller sen 1991 definitivt

0 glas: köra bil, aldrig mer promille vid ratten

2 glas till 2 flaskor: lyssna på egna gamla plattor

Slutsats: Bäst inget vin alls”


Lundell konsumerar missnöjt stora mängder nyheter och rapporterar om detta, vilket gör att det ofta känns som att jag läser en gammal dagstidning. I Vardagar 5, skriven våren 2020, kommer covid. Trots att vi alla hört om viruset till leda upplever jag att den då okända sjukdomen bryter upp något som i fyran är mer bedövande hopplöst. Kanske tvingar viruset Lundell in i en värld han knappt vill vara delaktig i. 

Andra välkomna avbrott som gör dagboken till mer litteratur än text är meningar som ”jag ska vägra dö tills jag dör” och relationsfunderingar. Då skriver han underbara saker som: 

”Jag vet inte längre riktigt hur man famnar, tror jag 

En kyss skulle kännas mig främmande

Ett samlag som en underlighet

En kopulation som en brottningsmatch 

En tébjudning som en … tébjudning 

Ett biobesök som ett helvete 

En bussresa som ett mysterium”

Han överraskar också genom att göra glass av kokosgrädde

”Vardagar” är böcker om att åldras, om att slitas mellan att försöka förstå den nya världen och förkasta den. Världen som får Lundell att tvivla är som man kan tro Camilla Läckberg, Beyoncé, att Cardi B gör röven, influerare med ”100 ml grisfett i läpparna” och melodi-festivalen. Världen som inger hopp är Springsteen och Greta


Han överraskar också genom att göra glass av kokosgrädde och ändrar sin uppfattning om träd. Och han hamnar till sist, missnöjd, framför mellon. Som folk gör mest.

”Mitt projekt var politiskt mer än något annat”, skriver han i anslutning till inläsning av tidigare dagböcker, men jag har svårt att förstå på vilket sätt. I stället läser jag Vardagar 4 och Vardagar 5 som en uppmaning till döden och spriten: Om jag håller mig sysselsatt så får ni hålla er borta! Kanske finns här också en förhoppning om språket som en väg till sanning. 


Men även om Lundell inte är en tråkig författare så är livet ofta det, och två volymer som avhandlar det jag just upplevde blir svårt att smälta. Kanske hade det varit annorlunda om läsaren inte var så närvarande som den ju blir i dagböcker som skrivs ena säsongen och ges ut nästa. 

Lundell har ett kluvet, nästan infekterat, förhållande både till sitt kändisskap och sin publik. Han litar helt enkelt inte på oss. Och varför skulle han göra det? Vi läser ju hans dagbok. Därför sluter sig texten ofta innan den ens öppnat sig ordentligt.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Ulf Lundell

Dagbok

Sylvia Plath

Cardi B