Föräldralivet som en maktlös mardröm
Sara Gordans ”Natten” är en roman som skriver sig fri
Publicerad 2022-04-14
I Sara Gordans roman Natten söker en förtvivlad moder sin dotter i höstnatten. Dottern har diabetes och varje fylla innebär dödsfara. Samma sak upprepas gång på gång, det blir natt och dottern försvinner. För modern tar en desperat jakt sin början, sms till dottern, sms till dotterns vänner. Samtal till dotterns vänners föräldrar, till soc och till polisen. Hela tiden i vetskap om att det här kan vara sista gången, att det egentligen inte finns någon upprepning, bara variationer på samma tema, och att den slutgiltiga variationen är när blodsockret sjunker så lågt att dottern dör.
Till slut blir hon tvungen att ge upp och gå och lägga sig, bara för att upprepa samma procedur nästkommande dag. ”Det kommer en punkt där allt är gjort och ingenting finns kvar förutom natten. Du lever eller är död, jag vet inte förrän du hittas eller låter dig hittas, det är med den tanken jag måste gå och lägga mig, ingenting är i mina händer.”
Samtidigt blir modern inte kvitt känslan av att hon själv har ett ansvar i att saker har blivit som de blivit. ”Jag tänker att ett helt föräldraskap av kontroll måste resultera i detta, den totala förlusten av kontroll.” Minnen från dotterns uppväxt varvas med minnen från den desperata ”höst utan ljus” då hon är ständigt försvunnen. Genom familjemedlemmars sjukdomar och diagnoser berättas historien om en familj där kontroll har varit en tvungen konstant. Här finns sjukhusskildringar som i är i det närmaste fysiskt jobbiga att läsa.
Språket är väl avvägt, prosan rakt igenom glasklar. Omtagningarna naglar fast läsaren i det mardrömslika tillstånd av maktlöshet modern befinner sig i. Ibland fungerar det mindre bra, återkommande meningar som ”Det är den yttersta nattens udde” lägger sig i vägen för, snarare än gestaltar den smärta som skildras.
Bortom konflikten mellan flykt och kontroll finns en konflikt mellan moderskapet och skrivandets villkor, illustrerat genom ett möte med en förläggare under vilket modern ammar. ”Jag gick därifrån med känslan av att vara för mycket kropp, för lite text.”
I kapitlet med titeln ”Avhandlingen om upprepningen” berättas om en avhandling i litteraturvetenskap som på grund av barnens sjukdomar aldrig blev klar. Temat skulle ha varit just upprepningen som tids- och rumsskapande struktur. Återigen aktualiseras spänningen mellan moderskapet och arbetet samtidigt som den vardag som skildras är fast i en evig upprepning.
I en avslutande not skriver Gordan att även om Natten bygger på verkliga händelser är det först och främst en roman, skriven helt utifrån den oroliga mammans perspektiv, ”hon som försökte hålla allt i sina händer”.
För även om dotterns sjukdom utgör navet i romanen så är det också en berättelse om den egna sjukdomen. Berättarjaget är utbränd och klarar inte längre av att läsa eller skriva. Ur den synvinkeln kan Natten läsas som ett försök att återta kontrollen, inte över dottern utan över jaget. I så fall är upprepningen ett sätt att åter närma sig skrivandet, och Natten en roman om att skriva sig fri(sk).
