När pandemin kommer

Hanne-Vibeke Holst gör sjukdomen trovärdig i ny thriller

Pia Bergström

Några bläsänder som tillbringat sommaren på sina häckningsplatser i Uralbergen i nära umgänge med asiatiska andfåglar landar i en vattenpöl på en liten gård i Donetsk Oblast i östra Ukraina. Både gårdens tamgäss och slöa grisar brukar dricka ur pölen.

Grisarna blir sjuka, och den gamla Svetlana som äger dem får också feber. Hennes dotterdotter som kommer och hjälper henne smittar snart sin danske älskare Arne, en dubbelt så gammal driftchef på en danskägd svinfarm i en annan by. Han blir så dålig under bilresan hem till sin familj i Danmark att han kollapsar på en parkeringsplats vid Hobro, hamnar på intensiven på Aalborgs universitetssjukhus och där han efter några dagars lunginflammation avlider. Avdelningssköterskan skyndar hem utan att tvätta händerna och en förskollärare på hennes sons dagis inkommer en vecka senare med samma symtom som Arne.

Så är den igång, den nya muterade svin/fågel-influensapandemin, en Spanska sjukan 2.0 som danska Hanne-Vibeke Holst gör otäckt trovärdig och ­levande i sin 800-sidiga medicin- och politik­thriller Som pesten.

Metodiskt och ytterst påläst komplicerar hon bilden genom att i flera parallella spår följa olika personer, både såna som drabbas av sjukdomen och såna som försöker hindra och begränsa den. Vi får möta och lära känna både hårt arbetande idealister, som nyblivna WHO-koordinatorn Karoline, och cyniker som försöker utnyttja denna globala katastrof för egen ekonomisk vinning. Som Big pharma som fördröjer och förhindrar produktionen av vaccin för att tvinga fram dyrare avtal, diverse kallt kalkylerande, karriärklättrande WHO-tjänstemän, och ­Karolines egen charmige make Jasper som säljer hemligstämplad information ur fruns dator till italienska maffian.

Det är spännande och politiskt skarpt och ger insyn inte minst i FN-organet WHO i Genève. Men varför så många trådar, så jättemånga sidor med olika bipersoners sammanflätade liv och öden? Inte riktigt nödvändigt, tycker jag. Visst är vi alla beroende av varandra, men den präktiga socialrealismen, de samtidsrealistiska ”typerna”, kläderna, maten, vinet – så noggrant fångade –, attityderna, psykologin, uppdelningen av de onda och de goda, ger ingen insiktssvindel, snarare bekräftar Holst den bild av världens ordning som man får i de flesta samhällskritiska deckare: längst upp, i de högsta samhällsskikten är de värst, man riktigt ryser; ju längre ner, desto hjärtegodare (och hjälplösare), men ungdomen kan vi ju alltid hoppas på.

Det är som om man genom att köpa och läsa de här deckarna får sucka och känna med de stackars döda (hjälplösa) offren en stund och somna med en känsla av att man i alla fall har tur som lever.