”En humor som känns som ett slags värk i bröstet”

Annika Norlins novellsamling upptäcker sig själv runt varje hörn

Av: Alice Kassius Eggers

Publicerad:
Annika Norlin är låtskrivare och författare. Novellsamlingen ”Jag ser allt du gör” är hennes första skönlitterära bok.
Foto: elin berge
Annika Norlin är låtskrivare och författare. Novellsamlingen ”Jag ser allt du gör” är hennes första skönlitterära bok.

Tidigt i läsningen av Annika Norlins novellsamling Jag ser allt du gör får jag en förnimmelse av att den påminner mig om något jag nyss läst eller sett.

Först tänker jag att det är Martin Luuks Elkomikern, eller kanske tv-serien Years and years. Det finns ett sätt att vrida verkligheten ett halvt varv som påminner, att beskriva det igenkännbara och sen liksom fortsätta lite till, flytta sig från det som är till det som kunde vara.

I första novellen ”Bekräftaren” har till exempel en psykolog bestämt sig för att omformulera sig till bekräftare och ge folk det de vill ha, i stället för att försöka förändra dem. Och i den sista, den kräkssorgliga texten ”Gå”, ger sig en kvinna som förlorat sitt barn ut på en Forrest Gump-liknande vandring genom norra Sverige.


Men det är när jag kommer till novellen ”Balthoran” som det slår mig. Det jag känner igen är ju Eva Lindströms bilderböcker, den där känslan av avgrund och vardaglighet samtidigt.

Som i ”Alla går iväg” där Frank kokar marmelad på sina tårar: ”Alla går iväg och alla har kul och Frank är ensam. Han går hem till sej och tar fram kastrullen. Det är som vanligt bara. Allt är alltid som vanligt.”

Båda har de en humor som oftast känns mest som ett slags värk i bröstet, en känsla av euforisk medmänsklighet och en lust att föra vidare den sensationen ut i världen, som ett läkemedel mot något oklart hårt.

Att Norlin vet något om den känslan kan man ana redan i låttexten till ”Fredrik” där hon sörjer att bara svin får låtar skrivna till sig, ”om det inte finns himmel, Fredrik, varför föddes man snäll?”. I Jag ser allt du gör sipprar det fram genom en bokbefolkning utan tydlig agenda, ingen letar uppjagat efter meningen bakom materialismen, alla försöker bara ha det bra och leva i relation till andra människor och skogen.


Det betyder inte att Norlins bok på något sätt är saktmodig, tvärtom pulsar den på och liksom upptäcker sig själv runt varje hörn.

I ett stycke beskrivs begreppet tomvända (att gå ut i köket för att hämta något utan att samtidigt ta med sig något som ska ut) och plötsligt förstår jag exakt vem Klara är, nämligen en sån som aldrig gör tomvändor.

I en av de två noveller som beskriver ett kompisgäng/rockband förklarar jaget att Mikael säger att hans filmklubb inte är så välbesökt, ”då han anser att stor publik är något negativt och att detta är en åsikt som delas av alla människor”.

Det känns som Norlin älskar människor så innerligt att läsaren liksom blir snällare bara av att få vistas i den blicken, till och med scenerna från en turnébuss är så ömsinta att jag glömmer varför jag hatar att läsa rockbiografier.


Starkast i mig stannar bilden av väninnan Kristin som tar emot kvinnan i ”Gå” genom att göra skav och förklara att hon måste skriva vidare på sin avhandling men ”kanske ville kvinnan bara ligga på soffan framför öppna spisen och äta skav, och det kunde hon då få göra hur länge hon ville”. Kvinnan drar slutsatsen att Kristin är ett ”proffs på sorg”, och jag lutar nog åt att det gäller även Annika Norlin.

LÄS OCKSÅ

Karantändagbok -

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.