Med skarp blick för rasismens subtila detaljer
En roman att rekommendera för den som skyr identitetspolitiken
Uppdaterad 2020-06-12 | Publicerad 2020-05-12
Den amerikanska författaren Celeste Ng är visserligen född i Pittsburgh, men har kinesisk bakgrund. Just en sådan bakgrund har James, pappan i familjen Lee i Celeste Ngs debutroman Säg inget om Lydia, som nu utkommer på svenska; hennes andra roman Små eldar överallt kom redan i fjol.
James har trots sitt kinesiska utseende kämpat hela sitt liv för att bättre än sina föräldrar kunna smälta in i en vit amerikansk kontext. Han har lyckats med sin utbildning och har ett respektabelt yrke som lärare men stöter hela tiden mot en osynlig mur i kontakten med den helvita omgivningen i den mindre stad i Ohio, där familjen bor. Med blint önsketänkande och döv för sina barns egna behov strävar han sedan efter att de till varje pris ska smälta in. Han terroriserar dem med outtalade förhoppningar.
Hans hustru har inte kinesiskt ursprung men har andra bekymmer. Även hon har velat leva upp till föräldradrömmar. Hon vill kompensera sin mors tillkortakommanden och utbilda sig till läkare men hamnar i stället som hemmafru i familjen Lee.
Efter ett dramatiskt men misslyckat rymningsförsök överför hon alla sina egna drömmar på dottern Lydia, som i rädsla för att modern ska försvinna igen gör allt för att leva upp till de orealistiska förhoppningar modern lägger på henne. Det dubbla trycket från föräldrarna blir outhärdligt för barnen och särskilt för den arma Lydia.
Redan i romanens första mening får vi veta att Lydia är död. Hon har hittats drunknad. Tragedins bakgrund i denna enastående dysfunktionella familj nystas upp. Det är en riktigt beklämmande sörja av människor som tror sig handla rätt men hela tiden gör så fel.
Celeste Ng skriver klart och drivet, men det är ändå inte språket som driver romanen utan själva handlingen, liksom genomlysningen av familjens kulturella bakgrund. Romanens starkaste kvaliteter ligger i Celeste Ngs blick för identitetspolitiska subtiliteter. Det vill säga vad som händer i människor, som utsätts för inte just aktiv rasdiskriminering men ändå på grund av utseende och kulturell bakgrund aldrig riktigt accepteras av majoritetssamhället. Något man kan tänka sig att Celeste Ng har egna erfarenheter av.
Det är svårt att under läsningen inte tänka på Joyce Carol Oates, mästaren i att skildra krackelerande familjer med en tonårsflicka i centrum. Som i Det var vi som var Mulvaneys. Oates har i jämförelse med Ng ett språk som känsligt tränger in i den krisande familjen, skapar en nervös energi och gör läsaren till ett slags medagerande i dramat.
Celeste Ng strävar åt det hållet men är inte där. Det blir litet för strömlinjeformat, och romanen blir med alla sina sorgliga detaljer en nästan gräll fallstudie, som bara glimtvis tar tag i mig. Ändå en roman som jag gärna rekommenderar speciellt till alla som reflexmässigt rynkar på näsan åt identitetspolitik.
<div data-tipser-pid="5e982ad842b719000105f664" data-tipser-view="compact"></div>
